Enbart val gör jag hela tiden. Valen är oftast icke val, men ibland väljer jag att välja. Att välja att leva, leva ut. Under de senaste två veckorna har jag gjort just det. Bejakat och valt att leva ut. Jag reste delvis med min bästa vän. Han sa en sak som stannat kvar i mitt medvetande. Du är helt annorlunda så fort du kommer utomlands. Hemma är du så kontrollerad och så fort du kommer ut så släpper du loss.

Jag funderade på det och kan bara hålla med. Hemma låter jag mig ofta begränsas, hämmas och tonar ner det som också är jag. Men väl på okänd mark blir jag trygg, jag släpper på min kontroll och låter nyfikenheten flöda över. Den rinner genom mina ådror och pulserar i takt med hjärtats slag. Nyfikenhet på livet, andra människor, andra kulturer, på det annorlunda, nyfikenhet på livet. En nyfikenhet på allt som finns, på allt som är möjligt, det jag inte vet något om. Nyfiken.

Så på okänd mark låter jag den spira, nyfikenheten. Ingen som vet vem jag är, ingen som vet hur jag förväntas vara. Vad jag förväntas vara, vem jag själv förväntar mig att jag är och hur jag är.

På okänd mark kan jag tillåta mig att vara mera fri. Jag tillåter mig att vara något mer, att vara hel, eller mera hel. Vi bär på så mycket, så många möjligheter, så många val. Men också på så mycket begränsningar, begränsningar som vi själva sätter upp. Som jag själv sätter upp.

Fri att vara vem jag vill, när jag vill och om jag vill. Så på okänd mark har jag ett enklare val, ett val att välja vem jag är. Så jag valde att vara fri, att våga vara mer av mig, tillåta mig att vara jag. Det är bara det jag vill, vara jag. Vara den jag är, hel. Hel och sann mot mig själv. Jag valde gång på gång min nyfikenhet. Möte människor som... ja... som jag annars aldrig annars skulle mött.

Flera små möten, möten som hjälper mig att stilla min nyfikenhet, som hjälper mig att se det jag inte annars kan se. Det är val, val att bejaka sin nyfikenhet, bejaka det jag har inom mig. Så lite stillad lämnar jag min nyfikna själ i New York. Mest betydde nog dagen med en uteliggare, vår dag på gatan, vår dag i Harlem. Jag kommer säkert att skriva mer om både det och andra möten senare.

Möten, att möta andra människor, med nyfikenhet, med en ärlig längtan att veta mer, att förstå. Att dela en stund tillsammans. En av de stunder som är mitt liv. En av de stunder som jag verkligen kommer att minnas. En del av en annan människas liv.

Vi kan leva, eller bejaka våra liv. Jag tror det är dags att jag åter tillåter mig att bejaka mitt liv. Att leva det. Leva mer hel, mer nyfiken och mer öppen för det jag inte vet något om. Det enda som hindrar är ett val, jag vill välja att leva, leva öppen.

Enbart öppen

Peter PC Carlsson