Enbart Zenta hette min farmor född lite innan förra sekelskiftet. 25 år efter att hennes runda mage slutade att hoppa, var gång hon skrattade, saknar jag henne fortfarande starkt. Minnet av de som en gång levt är ändå bara en del av hur de döda lever vidare i och genom oss. Ovetandes har vi plockat upp gester, mimik och visa ord som vi i vår tur för vidare in i framtiden.

Inom oss lever släkt och vänner. Vi plockar fram ett minne då och då, vänder och vrider på det minns och ler. I drömmen kan vi mötas och små episoder spelas åter upp. Det är som att döden inte finns, som att den tid som har gått Enbart är ett ögonblick bort. För alltid minns vi och för alltid finns de kvar så som de var innan livet lämnade deras kroppar. Det liv som lämnade bär vi vidare. Vi alla som träffade, möte och fick lära känna min farmor, din vän, din mor eller vem det nu var.

Så länge det bandet finns kvar, så länge en levande själ, med band till den döde, lever. Så långt är deras liv. Just så långt. Den du inte mött kan du inte minnas. Du kan minnas det som berättats men det är just berättade minnen, något du lånat av någon annan. Men än lever min farmor, än lever min mormor, min morfar hos mina föräldrar och hos mig. Ja min mormor och morfar lever också genom några av mina barn. Lever i oss alla som fått möta, som kan minnas.

Vår tid kan vara lång eller kort, men vi lever alla vidare mer eller mindre länge, mer eller mindre starkt genom alla vi satt ett avtryck i. Lev som varje dag vore den sista eller lev som om varje dag vore den första. Hellre lever jag i nyfikenhet på allt och alla, i nyfikenhet som om det vore min första dag än förnöjt som jag är redo att ta adjö.

När min farmor tog sitt sista andetag hade vi hunnit ta adjö, jag visste att hon var klar, hon var nöjd med sin tid på jorden, hon var klar att lämna. Ändå höll hon nyfikenheten vid liv så länge hon orkade. Det var inte bara gamla minnen hon ältade utan i minst lika stor grad frågor om vad jag ville, vad jag skulle göra.

Med bibehållen nyfikenhet kan vi leva länge och förbli unga. Med bibehållen nyfikenhet tar livet inte slut. Åter växer min lust att veta, min lust att lära att förstå. Ju mer jag vet, ju mer jag lär ju mer förstår jag att mitt liv aldrig kommer att räcka för att släcka min nyfikna törst, min lust och min längtan att förstå.

Eller som en vän svarade mig en gång när jag i positiva ordalag försökte avsluta en lång diskussion: "Men Lars, livet är ju fullt av möjligheter!" Han svarade då med största allvar: "Ja Peter, det är just det som är problemet!".

Närmare kärnan än så går ej att komma.

Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?