090125 Enbart Öde
Enbart öde har en dubbel betydelse. Något är öde och tomt eller så har vi ett öde som vi går till mötes. Många tror på ödet, att vi har en historia som väntar oss. Jag tror att vi formar vårt eget öde utifrån våra förutsättningar. Men var och en av oss har ett val, vi kan välja vårt öde, skapa våra egna möjligheter.
I det hus som står öde kan vi välja att flytta in eller lämna kvar. Även det väljer vi. Ofta har vi allt för lite kraft att välja våra öden, att välja att bebo de öde husen. Så vi lever på och läter saker sker. Efteråt kallar vi det ödet. Men ödet skapar vi, ingen annan. Jag skapar min framtid, det är varken ödet eller någon gud som skapar vart jag skall göra eller bli.
Ibland skylelr vi ifrån oss, för att vi inte orkar, men det är inte ödet som fört oss dit vi är. Det är vi själva och bara vi. Det är så lätt att skylla ifrån oss, säga att det beror på olika omständigheter. Men det är bara förklaringar. Vi har alltid ett val. Vi styr själva våra liv. Däremot har vi väldigt olika förutsättningar att förverkliga det vi vill. Det har inget med ödet att göra. Utan med bakgrund och förmåga.
Mitt liv är inte ödesbestämt. Men om jag inget gör i vissa avseenden går det illa. Det är inte lätt att ändra sig att göra det som är rätt. Men det är inte mitt öde, över det bestämmer jag själv.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Läs mer!
Peter PC Carlsson
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!
Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?
Postat av: Gisan
Jag tror absolut på ödet. Men inte så att vi kan sitta hemma och vänta på att saker och ting ska hända. Utan att detstyrs utefter hur vi handskas med de medel som står till buds. Kramar...
Postat av: Häxmamman i Jämtland
Jag vet inte om jag kan hålla med dig riktigt om det du skriver min en åsikt är delad där, men till viss del tycker jag att man kan påverka sitt öde...
När jag föddes kom jag till världen där 2 ungdomar som inte fyllt myndig skulle ge ett barn kärlek.
När jag var 2 år gifte de sig och skaffade ytterliggare ett barn, på bröllopskortet står jag i en pälskappa och är väldigt söt, om man tittar på kortet så kan man inte tro att den flickans liv ska bli lyckligt.
Min pappa gjorde lumpen medans mamma var hemma med oss barn, pappa drack alkohol redan då, men kort jag har idag är kort på mig och min pappa och vi ser lyckliga ut.
Jag var och förblev min pappas flicka i vått och torrt.
redan vi 4-års ålder så började en rädsla växa i mig som jag inte förstod, de gav mig presenter, de tog mig på bio (Pippi Långstrump var min favorit), men alltid fanns rädslan där.
Våldtäckter av mina mamma bröder, slag, hårda ord, kränkande från mamma, pappas drickande, ändå var jag den snälla flickan.
Mina dagar gick, jag gjorde allt för att för att alla skulle tycka om mig, vara snäll mot mig, men rädslan blev bara större och större.
Jag visste aldrig när slaget skulle komma, kränkande inför andra människor, var pappa nykter, när skulle de komma till min säng?
Våldtäckterna fortsatt tills jag var 21, gift, väntade mitt andra barn, sista gången det sista riktiga övergreppet var vid 21 men sedan fortsatte min morfar att ta mig på ställen där man inte får som morfar.
Min mamma och pappa flyttade hela tiden inom samma kommun så jag fick byta skola och hann aldrig att få riktiga vänner. Mobbingen var ett faktum för jag visst inte hur man gjorde när man lekte, hade inga leksaker från 9 års ålder för man kastade min brors och mina leksaker.
Till slut så hamnade vi i Jämtland, mobbningen blev ett faktum även där, jag blev en tuff brud som slogs, tog droger och drack, jag förstår inte att mitt huvud fungerar som det gör idag.
Jag fortsatte att leva mitt samma liv jag visste inget annat, tills den dagen jag mötte kärleken (Mitt ex) redan från början drack han mycket men jag fick flytta hem till han och kom hemifrån.
Jag blev gravid och hade precis fyllt 19, jag var lycklig, jag gav all kärlek som jag inte själv fått. Me här kom min mamma och ex och styrde över mig.
Något som jag än idag kan må illa av är att min mamma och mitt ex sa att jag skulle ta mig en promenad och lämna sonen som då var 3 veckor gammal med dom.
Jag gick ut (Jag hade en syster som då var 2 år), när jag kom tillbaka så trodde jag inte mina ögon, en ganksa nyförlöst mamma med stora hormonrubbningar ser sin mamma sitta och ge sitt bröst till mitt första barn och mitt ex sitter bredvid och skrattar och säger att barnet tycker nog om dina stora tuttar än jag då.
Jag i mitt tillstånd med dåligt själförtroende kunde inte säga nått utan skrattade jag med fast hjärtat gick åter sönder.
Jag och mitt ex fick 5 barn (de underbaraste jag har) under vår tid tillsammans jag och mitt ex så var det mycket alkohol från hans sida (Jag själv slutade att dricka när jag fick mitt 1:a barn).
Han for iväg och kom hem flera dagar efteråt, kunde komma och ge mig stryk (där en av mina morbröder många ggr gick emellan och det är jag tacksam för).
Varför stannade jag kvar i 15 år, gift i 11. Ja den frågan har jag ställt mig många gånger, men jag prövade att flytta en gång men mitt ex förföljde mig och jag tänkte för ro skull så flyttade jag tillbaka.
De sista 5 åren lät jag han göra som han ville för att jag trodde det skulle ge mindre ilska från han, en dag kom han hem efter varit borta i 3 veckor och sa att han ville att jag skulle flytta.
De orden var som en befrielse, jag kunde flytta, jag hade ett jobb att gå till. Men innan jag flyttade så fick jag veta vart skåpet skulle stå, han ställde sig framför mig och lutade mot mig med en kniv och sade reglerna.
Jag for iväg 3 mil bort, efter 7 månader träffade jag min nuvarande sambo, då blev det liv från mitt ex.
Han började spionera kom till mitt jobb och attackerade mig med pussar, kom med blommor och satt på knä och skrek och grät ut sin förtvivlan om att han ville ha tillbaka mig.
Han talade om att han skulle vänta i 5 år på mig fast vi fick barn jag och min sambo, barn var inga hinder för mitt ex sade han.
Mitt ex bodde kvar i mitt föräldrahem som vi köpt av mina föräldrar, jag ville aldrig tillbaka till det huset det hade så mycket onda minnen från barndomen och även tiden med mitt ex...
Nu brann mitt föräldrahem ner för snart 4 år sedan, åskan tog det och det är en lättnad för mig samtidigt sorgligt genom att mina barns många minne låg i huset (saker).
Jag lever idag med min sambo och vi kämpar för att jag ska komma ifrån mitt tidigare liv och det är en hård kamp, så blev kampen även mina barns kamp.
Jag har aldrig varit som min mamma, jag är så rädd för att bli som henne, jag brukar säga till min familj att de ska säga till om jag börjar likna henne.
Men fast jag inte var/blev som henne så drabbades 2 av mina flickor för övergrepp av samma förövare...
Är allt detta som ska hända mig, var/är det mitt öde eller är det vad man kan /ha påverkat.
Inte jag hade kunnat påverka detta men de vuxna runt omkring mig hade kunnat gjort på olikt sätt än det de gjorde mot mig, mamma, pappa, morbröder, skolan men inte jag själv...
Det ända ödet här i mitt inlägg är huset som brann ner men i övrigt kan det inte vara menat att jag från redan barnsben skulle behöva gå igenom detta utan det är påvekrat av vuxna människors illvilja.
Men något som slog mig är att om man inte har ett öde så kan man inte heller säga att det fanns en mening med det som hände...
Förstår ni vad jag menar med sista meningen?
Ha en trevlig dag för det ska jag ha/Kram
Postat av: fia
ödet kan man inte styra över när man är ett barn ,det ödet som gör ett barn illa som får barnen när domväxer upp att ta konsekneserna för en vuxens handlande som va fel , inte är den vuxna som får ta rätt på spillrorna ... nä det är barnet som ska återfå en tillit en tro till att det finns goda männsikor, det ödet väljer man inte som barn.
klart det finns val man gör senare i livet det gör väl alla och ett öde som kommer med valen.
men många gånger så väljer vuxna hur barn ska ha just sitt öde, det är aldrig ett barns fel när det handlar om misshandel eller alkolism eller likn öden.
Postat av: Lena
God förmiddag Herr Enbart,
Ödet har alltid varit den stora frågan som ännu ej har blivit löst. Mångt och mycket kan man påverka själv. Men det först när man har förståndet med sig. Som litet barn kan man inte fatta sina egna beslut utan måste förlita sig på de vuxna runt om. Kan man där säga att ödet inte är med. Vet inte. Stor grej.
Kram Lena
Postat av: peter pc carlsson
Häxmamman. Jag är övertygad om tt det finns ingen mening med det som händer. Inte om du i mening menar en högre mening. Det är något vi nhar kvar som en räst från den tid vi helt var styrda av kyrkan och överheten. Att någon blir våldtagen eller misshandlad har inget med en mening att göra, det är och förblir övergrepp och alla gudars gudar förbannar de som gjort sig skylldiga.
Postat av: helen
Jag både tror och inte tror på ödet.
Alla råkar vi ut för olika saker här i livet.
Jag levde med misshandel i min barndom och när jag var 19 år så blev jag tillsammans med en kille som misshandlade mig. Just då trodde jag att det var mitt öde....jag var inte värd mer.
Nu vet jag bättre, för nu är jag vuxen och har valt att göra nånting åt det istället för att finna mig i mitt "öde".
Det är inte alla som orkar utan finner sig i att leva det liv dom blivit tilldelade.....dom vet kanske inget annat.
Jag tror att meningen med livet är inte vad vi får med oss utan vad vi gör med det vi fått.
Alla kan få må bra och vara lyckliga men vi har olika förutsättningar och ork och tro.
Ett tänkvärt ordspråk är : Vi lever alla under samma himmel - men vi har inte alla samma horisont.
URL: http://gisans.blogspot.com