Enbart jobb, jovisst, pyttsan. Idag är inte jobben bara ett jobb. Fler och fler av oss lägger ner stora delar av vår vakna tid på jobbet. Inte så att vi identifierar oss med jobbet… nja, många gör det också, men så har det varit länge. Däremot så kräver jobben mer av oss idag än tidigare. Tempot är högre, komplexiteten större och ansvaret är mycket tydligare den enskildes.

Så idag sitter jag här, lägger timmar på rad och försöker att hinna ikapp. Tänk vad de flesta 40-talister har det gott. De fick extra betalt om de la extra timmar på jobbet. För oss födda på 60 och 70-talet är det oftast en utopi. Vi jobbar med månadslön, har flextid och som jag förtroendetid.

Underbart, då har jag själv rätt att styra min tid, arbeta när jag vill och faktiskt också var jag vill så länge jobbet blir gjort. Nu har det inte blivit gjort. Jag fick för mig att starta ytterligare ett projekt och det tar ju sin lilla tid. Faktum är att jag älskar att få jobba just så som jag gör. Att själv styra och utveckla mitt arbete. Ibland innebär det många arbetstimmar och ibland är det lugnare.

Mig passar det bra, men det är inte alla det passar. Hur går det för dem? Och vems är ansvaret att alla har möjlighet att få plats på arbetsmarknaden? Lätt är det att ropa och skrika att det är våra politiker, eller kanske företagen. Ni vet, cheferna med alla sina bonusar. Det är så lätt att lägga ansvaret utanför oss själva. Någon annans fel men min förtjänst.

Idag är tempot högre än det varit tidigare, vi som har jobb får en allt större arbetsbörda och många som står utanför ger upp. En del förstår det. Jag gör det inte. Var och en av oss är ansvariga för våra liv. Det är inte samhället som ansvarar för mitt liv, det är jag. Inte ens för ditt liv är samhället ansvarigt, det är du.

Att stå utan arbete bidrar till att självkänslan och självförtroendet bryts ner. Vems ansvar är det? Ja ytterst är det alltid den enskilda individens ansvar. Men det är klart att mycket sammanfaller. En stigande arbetslöshet och ökande krav på befintliga jobb gör det inte lättare att försörja sig själv. Men ändå är det bara var och en som ytterst är ansvariga för just sina liv.

Själv funderar jag på att byta jobb. Enklare att byta när man har jobb än när man inte har. Just nu har jag faktiskt massor av jobb och tänkte trotts det att jag skall se till att skaffa mig lite mer. Eller mer och mer, det vet jag inte, men ett annat jobb funderar jag på. Ni vet, man skall inte fastna för länge. Jag vill ju inte se att det växer mossa på mina axlar.