100601 Enbart Tillfälligt Hemlös
Verkligheten är den att allt fler och fler lever i en riktig hemlöshet. Många av Sveriges storstäder har fått en gatubild där uteliggare är allt vanligare. Det är lätt att tänka att det är andra som blir drabbade och att det kan inte hända mig. Ändå tror jag att det kan var så att vem som helst skulle kunna hamna i en livssituation där vi blir just hemlösa.
Många är de som hamnat i hemlöshet och som bidrar till den nya gatubilden efter att först varit framgångsrika i yrkeslivet. Saker händer i våra liv och i vissa situationer kan det bli för svårt för att vi skall orka med, för att vi skall klara av att ta tag i det som krävs. När vi väl har börjat att falla så är det svårt att hindra fallet.
Vägen utför kan börja med en skilsmässa och en överkonsumtion av alkohol för att koppla av. Alla som råkar ut för detta drabbas inte av hemlöshet men alla kan bli hemlösa. Egendomligt nog tror vi alltid att det kan inte hända oss, det händer bara andra. Som om det vore något fel på en del människor. Så är det inte. Men det kan vara fel på förutsättningarna för att vi ska klara våra liv.
Utan olika skyddsnät skulle vi se många fler som lever på gatan. På samma sätt skulle många fler slippa hemlöshet om det vore så att våra skyddsnät vore bättre. Idag krävs det mycket av den hemlöse för att den skall få tillgång till den hjälp och det stöd som samhället har att erbjuda. Men är man tillräckligt frisk för att hantera sina problem kan man erbjudas en bostad.
Det är inte utan anledning som fler och fler intresserar sig för ”Bostad först” och behandling sedan. Att vara hemlös är inget självvalt. Ja om man inte flyttar in till storstaden från landet förståss. För då väljer fler med mig att bosätta sig i andra hand. Men det är ju knappast att vara hemlös. Men jag är väl medveten om att även jag kan bli hemlös på riktigt och inte bara i statestiken.
Peter PC Carlsson
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!
Postat av: Cattis
"Det är inte utan anledning som fler och fler intresserar sig för ”Bostad först” och behandling sedan."
Jag tror nånstans att det är enda vägen att gå! Har själv blivit drogfri i ett sk trapp-boende och är idag clean och har lägenhet! =)
Postat av: Anonym
härligt att höra Cattis. PC
Postat av: Rolf Nilsson
Alla vill. Vem du än frågar så är de flesta rörande överens: Någonting måste göras åt hemlösheten. Politiker, tjänsteman, frivilligorganisationer, kyrkliga samfund och privatpersoner. Alla kråmar de sig och vrider på sig. Och de säger samma sak, om och om: Det här är absolut oacceptabelt i ett civiliserat samhälle! Sen blir det tyst. Tiden går. Och välviljans klocka tickar…Och i grunden händer ingenting.
Bara i Stockholm har det i år, utifrån vad jag fått veta, dött minst ett tiotal av de vi vanligtvis förknippar med riktigt ”hemlösa”. En definition som det visserligen är ganska svårt att få grepp om. När en ”hemlös” exempelvis placeras in i en bostadspolitisk åtgärd så plockar man ut den människan från en statistik och placerar in den i en annan.
Enligt socialstyrelsens definition är den officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”. Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation under en mätvecka.
Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är c:a 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar.
Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?
Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andra handskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa” Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa"? Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.
Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.
I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant.
De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas.
Hamnar du en gång i klorna på de tjänstemän som sitter där för att ”hjälpa” dig så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.
Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som redan etablerade människor och organisationer söker pengar på för egen överlevnad. Gruppen som stigmatiseras.
Det vill säga den grupp av individer vi tycker så fruktansvärt synd om och vill hjälpa, samhällets ”fattiga” och "hemlösa"!
Men vad betyder i praktiken att hjälpa hemlösa? För hur kan det utifrån ovanstående text komma sig att de allra flesta av Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att hemlösa människor behöver?
Frågan känns angelägen av den anledningen att dessa organisationer uteslutande uppehåller sig vid de olika diagnoser och symptom individen uppvisar i sitt hemlösa tillstånd.
Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma.
En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov?
Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till?
Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: "Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja?"
På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden, vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens.
Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov?
Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa.
Så som det ser ut i dag utgör hemlösa en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår.
Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige med inriktningen att hjälpa hemlösa. Dessa olika sammanslutningar avlönar enligt Ulla Beijer (FoU) ca 30 000 människor. Lägg därtill alla volontärer dessa organisationer sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa.
Så att hjälpa hemlösa kanske är precis som det låter. Vi hjälper hemlösa i sin hemlöshet, dock utan syfte att förändra det hemlösa tillståndet och att bli kallade medborgare.
Detta förhållningssätt leder i praktiken till att den "hjälp" avsedd för våra hemlösa istället blivit både en lukrativ sekundär "bostadsmarknad" och en arbetsmarknad för redan etablerade människor.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-885656
Postat av: peter pc carlsson
Som vanligt har du både kloka och långa synpunkter Rolf. Det är kul att du hittat till min lilla privata lya/blogg.
Jag har egentligen inte så mycket mer att tillföra än att instämma i mycket av det du skriver. Samtidigt blir jag förundrad över de sifror du nämner. Omfattningen både på hemlösa och på folk som jobbar med/för dessa verkar större än jag befarat.
PC
URL: http://cattisb.wordpress.com/