Enbart lycklig sorg eller möjligen sorglig lycka är det bästa att beskriva vad jag känner just nu. För en dryg timme sedan följde jag min son den sista biten till början av hans långa resa. Så mycket känslor och tankar som lyckas trängas i min skalle och kropp på bara några ögonblick. Den innerliga sista kramen innan resan, ett varmt och snabbt farväl.

 

Känslorna sjuder och tankarna får fullständigt spel, det blir både jackpott och tilt på samma gång. Utan att vända mig om gick jag därifrån och visste att hans äventyr nu skulle börja. Så underbart, så fantastiskt, men ack så smärtsamt. En lång, mycket lång tid väntar innan jag ser hans glada ansikte igen, innan jag på nytt kan krama och hålla honom i min famn. Jag kan verkligen avundas honom och glädjas med honom för hans äventyr. Men det hindrar på inget vis den smärta, den saknad jag känner och det fyller inte heller det stora hål av tomhet han lämnar efter sig.

 

Det är just så livet är, just så det skall vara. Vi föds, vi möts och vi går vidare. Varje möte är en egen värd av erfarenheter, varje stund i ensamhet är antingen tomt och tungt eller en stund att fundera, att reflektera över det liv vi lever. Hur smärtsamt det än är att han har rest så kan det aldrig förta den känsla av glädje jag känner för att han prövar sina vingar, för att han tar steget ut i världen och gör den till sin. Min smärta, min sorg är inget annat än obetvingad kärlek. Ingen kärlek kan vara sann om man tvingar den att vara kvar.

 

Så flyg min son, flyg! Det år som väntar är ett år med dig i mina tankar. För att riktigt gnugga in sorgen och saknaden letar jag upp en gammal Lundell, läser hans texter och startar Spotify och låter musiken ljuda… ”Aldrig så ensam..”

 

 

”Nu Faller regn på löv

Nu faller löv från gren

Nu skymmer det mitt på dan

Det mörknar på stadens scen

I parken där ungarna lekte

och jagade runt hela dan

där krattar man undan sommarn

Hösten har kommit till stan

Du vill inte gå upp idag

Det finns inget som lockar dej mer

Det är inget du vill säja eller ha

mer än en varm vrå där du kan sjunka ner

…

 

Det tar tid för tårar att torka

Så är det för var och en

Du måste igenom vintern

om du vill se sommaren igen

…

 

Men du är aldrig så ensam som du tror

Månen är din syster solen din bror

Du är aldrig så ensam som du tror

Det kommer en främling

han vet var du bor

Han kommer längs vägen smutsig och trött

Han har en hälsning från nån som han mött

Du är aldrig så ensam

Aldrig så ensam

Du är aldrig så ensam som du tror

…”

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?