Enbart sorg var det jag fann i ett samtal. En hel del förvåning fann jag också. Förvåning över att jag öppnade mig och berättade. Hur jag mår och varför, vad jag tror ligger bakom. Jag har nästan alltid ett skratt nära till hands, skratt som en strategi att klara av.

Sorgen finns alltid där, närvarande och nära. För att inte fastna i alla sorgens fällor söker jag glädje i det som finns. Söker humor, söker lust. Om inte annat så kan jag använda mig av självironi. Driva med och skratta åt mig själv. Det jag tycker är jobbigt kan jag ofta hantera med humor, med ironi, självironi.

I samtalet idag blev jag avbruten. Han sa att han märkte att jag skrattade mycket och undrade varför. Jag svalde klumpen i halsen och svarade som det var. Att när jag berättar om saker som berör, som är jobbiga för mig, så har jag lätt till tårar. Men jag kan också hantera klumpen i halsen med tysthet eller med humor och självironi. Humorn gör att jag kan titta på mig själv utifrån, beskriva mina egenheter med värme, med självdistans. Finna det komiska i det jag gör. I den jag är.

Svaret jag fick var både bra och ytterst allvarligt. "Det låter som en stor sorg". Vad kunde jag säga annat än -Ja, det är det! Det är det.

En stor sorg finns alltid närvarande, bär jag alltid med mig. Bakom mina ofta tindrande ögon vilar tårarna, vilar sorgen, finns det en ytterst ledsen människa. Vad annat kan jag säga än att han har rätt. Jag är sorgsen, även om få märker det, ser det eller känner det. För det jag ger, det du ser är glädje, energi och självdistans. Men det jag känner är sorg.

Hur skulle jag klara mig utan humor, utan självironi, utan självdistans? Antagligen inte.

Jag orkar inte vara fyndig, orkar inte leka med orden idag. Idag är sorgen närvarande. Idag tillåter jag mig att känna efter hur jag mår.

Min strategi är klar, den är bra, jag ger den en chans. Men idag är jag sårbar, idag är jag skör, idag tillåter jag mig en spricka, låta fasaden rämna. Så jag lämnar humor, lämnar ironin, kvar blir sorgen och jag. Klumpen i halsen, det salta vattnet på min kind. Kvar är det som är jag. En sorgsen man.

Varför, är det så? Varför känner och bär jag, en sådan sorg? Sorgen är en drivkraft, är en källa till omvänd energi, men varför bär jag den med mig, varför? Skulle så gärna slippa mödan, skulle så gärna vilja vara fri, fri från sorgen, fri från de tårar som ständigt rinner längst min väg. Som förföljer mig, dag som natt. Sorgen som väntar och vakar, väntar på sin chans. Väntar på en spricka i min mur. Så genast är den där. Obönhörligt, obarmhärtigt och tycks det oundvikligt slår den till. Sorgen, min ständiga följeslagare. Mer närvarande än min egen skugga. Den syns ju bara i ljus och ljus saknas i min värld.

Sorgen, som ständigt följer, ständigt jagar mig. Jagar mig att nå fram, att nå framgång, att vara glad. Ständigt finns den där och jag flyr för att bibehålla min glädje, för att vara den som också är jag. Glad, lycklig, stark och trygg.

Sorgen, jagar, lurar och väntar. Ständigt måste jag vara på min vakt. Men så slår den till. Idag är jag sårbar, idag har jag lagt mig ner, blottat min strupe och genast hugs jag där. Klumpen växer och enbart tårar saknas. Men just nu är det torrt, inte ett öga vått.

Enbart tyngden av min sorg kan få mig att gå på knä, kanske därför jag har så starka ben, så fyllda av muskler.... Se där... ständigt finns försvaret här, självironin som sätter på autopiloten och utan att jag ens är med, slår tillbaks.

Så kom då, du sorgsna följeslagare, kom så kommer du att få motstånd. Autopiloten är ständigt på, slår sändigt tillbaks, alltid finns det moteld, alltid finns det ett nät som skydd.

Så går min dag, så går min tid, så går jag. Vid min sida följs jag åt, aldrig ensam, alltid ensam! Sorgen är ständigt där så som ensamheten, ensligheten. Känslan av att vara själv, att vara övergiven, lämnad kvar. Var?

Sorg för det som är, för det jag är, för att jag är. Sorgsen! Enbart sorgsen.

Det blir inte mer än så idag. Vi människor är så komplexa, så fulla av möjligheter och motsägelser. Idag är jag sårbar, idag gör det ont, sorgen värker i mitt bröst. Hjärtat slår fel och det värker, klumpen finns där och jag sväljer. Salt och rinnande vatten nedför min kind. Salta spår i min hud.

Idag orkar jag inte kämpa, idag lämnar jag in. En dag som sorgen segrar, en dag. Det är allt! En enda dag.

Ständigt denna kamp, denna sorg.

Enbart sorg, enbart sorg.

Peter PC Carlsson