Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Yllegarnet. Bloggen drivs av en kvinna som misshanlats. Hon skriver om det i inlägget nedan. 

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Varför ska det behöva gå så långt?

Läser i tidningarna om unga tjejer som mördas av sina pojkvänner, stora spekulationer görs om varför? Vad är det för fel på dom? Vem ska man lasta?

Jag känner stor medkänsla med både offrets och förövarens nära och kära. För tänk om det vore mitt barn som blev mördat eller mördade någon? Det jag vet är att det har kunnat varit jag som blivit mördad nån gång för länge sen.

Vi träffade varandra 1981, vi var 16 år och kom från dysfunktionella familjer. Han var elitidrottare och hade precis kommit trea på SM. Vi var väldigt kära och levde som tonåringar i allmänhet, kanske vi till och med var hemma mer än andra, vi var ju nöjda med varandras sällskap.

Helvetet började 4 år senare. Jag blev gravid och vi skulle flytta till egen lägenhet. Han hade börjat ta droger vilket jag inte fattade. Det började med att han för minsta lilla grej pucklade på mig, jag fattade ingenting. Han som var världens snällaste, skulle aldrig göra en fluga förnär. Från början hände det ju inte alls ofta men med missbrukets ökande så blev det tätare mellan smockorna. När jag fick blånader och annat som syntes så skyllde jag på allt mellan himmel och jord, man skäms och vill skydda samtidigt, det var ju egentligen min bästa vän som gjorde det här.

Jag minns en natt när jag inte kunde somna och han sov djupt, jag klev upp och hämtade en kniv, ställde mig vid sängen och tänkte. "Nä ä det är ingen ide att hugga för han kommer att vakna innan han dör och hinna slå ihjäl mig i alla fall". Jag la tillbaka kniven och gick tillbaka till sängen.

Jag var fullständigt livrädd både för mitt och vår sons liv, han gav sig på den lille ibland också, tröck honom över munnen så blodet rann, drog honnom i örat så blodet rann.

Mig kastade han runt med som en trasdocka och bar mig i håret.

Jag fick nog efter 2 år, då satt jag ute på parkeringen och han hade slagit min käke ur led, jag var på väg till akuten, han slet tag i min väska och slog mig med den, han tvingade sig med till akuten. Inne på akuten tog han av sig skon och skulle slå mig med den, då skrek jag så någon kom och tog bort honom, jag minns inte vem.

Det är mycket jag inte minns från den här tiden. Hur som helst så tog jag kontakt med kvinnojouren och fick fantastisk hjälp där. Jag kunde ju inte gömma mig nånstans för i värsta fall slog han in dörren och kom han in så slog han alla som befann sig där.

Jag bodde på kvinnojouren i 6 månader, dom hjälpte mig med allt, skutts till och från dagis, fixa lägenhet, hämtade mig hur och när som hellst jag behövde m, m. Det gjordes samtidigt en LVM (Lagen om vård av missbrukare) på honom, den gick inte igenom.

Jag levde sen i skräck i ca 3 år, tills han träffade en ny tjej, då lät han mig vara.

Man är väldigt maktlös i såna här situationer, dom gånger jag bad polisen om hjälp så var det som dom hånskrattade också frågade dom vad jag var rädd för?

Det är inte nog med att man skäms över situationen utan man ska bli ifrågasatt också, vem ska man förlita sig till? Jag har fortfarande inget svar på det.

Kanske nån annan har det?

Jag har i alla fall stor förståelse för alla tjejer som inte säger något, jag vet varför.

Så undra aldrig varför hon inte sa något.

Min sons far dog -05 av förgiftning pga sitt missbruk, vi blev med åren vänner och kunde prata om det som hänt.
------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Yllegarnet!
Skulle du inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.