Nyfödda barn, fyller sina lungor för första gången, och tömmer dem i ett enda långt skrik. Ändå så skört, så bräckligt. En tunn tråd håller oss kvar, håller oss här.

Färd med bilen, halka och glättighet. Ett skrämmande möte, plåt som for förbi. Skört, bräkligt. Ömt är livet, är tiden vi vårdar. Tunn är tråden som håller oss kvar. Jag lever av längtan, av lust att se, att finnas, här, för dig, för mig. Att finnas, bara så, enbart det. Ett liv på en tråd, så skört, så ömt så värt att vårda.

Det finns stunder då jag glömmer, inte mins den gåva jag fått. Inte längre förstår vikten att värna, värdet av att vårda och bevara den sköra tråd jag håller i min hand. Inget koppel, inget band, enbart tråden mellan liv och en dödlig rand.

Just så skört, just så ömt, som en tråd av silke, en tråd av spindelnät. Tunnt, men segt, evinnerligt segt är livets tråd. Vi väver den var dag, var stund spinner jag min tråd. Ibland utan tanke. Ibland med lust att måla en bestående väv. Men skört är livet, är tiden vi fått att vårda. En dag passerar och tråden närmar sig sitt slut. Enbart så, enbart det är vår tid, en utmätt tråd, att bevara, att hålla i vår hand.

Kom, kom och väv med mig, trassla in din tråd i min, låt oss vävas och leva samman, bilda ett mönster och lämna spår. Av nya trådar spinner vi nya liv, väver vi vår väv.

Skört är livet, underbart skört. Kom, kom ge mig din sköra tråd, jag skall hålla den, vårda den och väva den. Men jag vill också dra i den, dra och tänja den, sträcka ut, töja dig mot gränsen, stärka dig.

Så kom, kom till mig, dra i mig, töj på mig! Gör något med mig.
En skör tråd som ligger orörd är varken vacker, skör eller stark. Den ligger bara där, ligger stilla samlar damm. Väntande, längtande så brister den i gråt. Dra i mig, kom och ta i mig. Rör vid mig, vidrör mig, berör och förför mig. Giv mig kraft att svinga mig fram. Sträck min tråd. Dra i den, känna hur den tänjs, hur den nästan brister. Hur jag lever, fullt och nästan farligt. Tänj, tänj, min tråd! Låt den sträckas, låt mig känna att livet leker. Inte skrumpna som en välfylld lever. Dra i mig, kom dra i mig!

Låt mig göra saltomortaler, låt mig våga livet för dig. Kanske faller jag, kanske skadas jag, liksom du, men vi läks om inte tråden brister. Jag är glad att du läkt, att du finner mening att vara kvar. Det gör jag, finner mening att vara kvar! Så tag min hand, se min blick. Låt oss klättra igen, och kasta oss ut. Låt oss falla, låt oss leva, om så bara för en kort, kort stund. Låt oss känna tråden tänjas, tills den nästan brister. Lev, lev, min vän. Kom, kom och lev med mig. Tänj din gräns, väv din tråd. Låt oss spinna, låt oss väva den tillsammans.

Enbart så, enbart det. Skört och så underbart oförstört.


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Läs gärna mitt tidigare inlägg som är ganska kul, tycker jag själv.
Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.