Enbart handikapp, Visst har jag handikapp!Alla har vi olika typer av handikapp även om vi inte har en funktionshindrade. Själv är jag dyslektiker och smålänning. Vet inte vilket som är störst hinder. Men jag vet att jag är lyckligt lottad. Betydligt bättre att vara född med handikappet att vara smålänning än att vara född i Rumänien. Många tar sig från Rumänien för att tigga ihop några kronor på Stockholms gator. Inte för att de vill tigga, men för att de trotts allt hoppas på att få en bättre tillvaro här än i sitt hemland.Nyligen kom jag hem från en resa till Moskva. Där är trottoarerna så höga att en kortväxt person kan behöva en pall för att komma upp eller nerifrån dem. I Sverige har trottoarerna anpassats så att rullstolsburna personer skall kunna färdas i staden. Ljussignalerna är anpassade för synskadade så att de kan höra när det är grönt.Mycket har gjorts men ändå finns så mycket kvar att göra för att minska utanförskapet i vårt samhälle. Från enkla saker som nedfasade trottoarer vid övergångsställen till att det är upplyst i våra parker. Att inte kunna delta, att inte fullt ut känna att man hör till är ett handikapp oavsett om det räknas som en funktionsnedsättning eller ej. En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Den staden, det landet kräver både att vi öppnar våra plånböcker och i än större utsträckning våra ögon och hjärtan för att se och göra något åt alla de små och stora hinder som stänger ute.För den som är inne är det alltid lätt att säga att det är bra som det är då ser vi inte andras hinder för att komma in. Trösklarna behöver sänkas för att kunna komma in i vårt samhälle men höjas så att allt färre trillar ur. En konst för ett samhällsbyggande folk att fundera över.När jag spanar in i valborgsmässoelden kan jag se det ingen blind kan se, jag kan höra det sprakande som du som är döv ej kan höra. Jag kan gå och jag kan prata. För mig är hindren få. Inget hindrar mig ens att öppna mina ögon för att se, inget hindrar mig från att öppna min plånbok och ge till den som inget har. För mig finns alla möjligheter att hjälpa om jag bara vill. Frågan är ju bara om jag vill.

Enbart handikapp, visst har jag handikapp!

Alla har vi olika typer av handikapp även om vi inte har en funktionshindrade. Själv är jag dyslektiker och smålänning. Vet inte vilket som är störst hinder. Men jag vet att jag är lyckligt lottad. Betydligt bättre att vara född med handikappet att vara smålänning än att vara född i Rumänien. Många tar sig från Rumänien för att tigga ihop några kronor på Stockholms gator. Inte för att de vill tigga, men för att de trotts allt hoppas på att få en bättre tillvaro här än i sitt hemland.

Nyligen kom jag hem från en resa till Moskva. Där är trottoarerna så höga att en kortväxt person kan behöva en pall för att komma upp eller nerifrån dem. I Sverige har trottoarerna anpassats så att rullstolsburna personer skall kunna färdas i staden. Ljussignalerna är anpassade för synskadade så att de kan höra när det är grönt.

Mycket har gjorts men ändå finns så mycket kvar att göra för att minska utanförskapet i vårt samhälle. Från enkla saker som nedfasade trottoarer vid övergångsställen till att det är upplyst i våra parker. Att inte kunna delta, att inte fullt ut känna att man hör till är ett handikapp oavsett om det räknas som en funktionsnedsättning eller ej. En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Den staden, det landet kräver både att vi öppnar våra plånböcker och i än större utsträckning våra ögon och hjärtan för att se och göra något åt alla de små och stora hinder som stänger ute.

För den som är inne är det alltid lätt att säga att det är bra som det är då ser vi inte andras hinder för att komma in. Trösklarna behöver sänkas för att kunna komma in i vårt samhälle men höjas så att allt färre trillar ur. En konst för ett samhällsbyggande folk att fundera över.

När jag spanar in i valborgsmässoelden kan jag se det ingen blind kan se, jag kan höra det sprakande som du som är döv ej kan höra. Jag kan gå och jag kan prata. För mig är hindren få. Inget hindrar mig ens att öppna mina ögon för att se, inget hindrar mig från att öppna min plånbok och ge till den som inget har. För mig finns alla möjligheter att hjälpa om jag bara vill. Frågan är ju bara om jag vill.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?

Enbart handikapp, Visst har jag handikapp!

Alla har vi olika typer av handikapp även om vi inte har en funktionshindrade. Själv är jag dyslektiker och smålänning. Vet inte vilket som är störst hinder. Men jag vet att jag är lyckligt lottad. Betydligt bättre att vara född med handikappet att vara smålänning än att vara född i Rumänien. Många tar sig från Rumänien för att tigga ihop några kronor på Stockholms gator. Inte för att de vill tigga, men för att de trotts allt hoppas på att få en bättre tillvaro här än i sitt hemland.

Nyligen kom jag hem från en resa till Moskva. Där är trottoarerna så höga att en kortväxt person kan behöva en pall för att komma upp eller nerifrån dem. I Sverige har trottoarerna anpassats så att rullstolsburna personer skall kunna färdas i staden. Ljussignalerna är anpassade för synskadade så att de kan höra när det är grönt.Mycket har gjorts men ändå finns så mycket kvar att göra för att minska utanförskapet i vårt samhälle. Från enkla saker som nedfasade trottoarer vid övergångsställen till att det är upplyst i våra parker.

Att inte kunna delta, att inte fullt ut känna att man hör till är ett handikapp oavsett om det räknas som en funktionsnedsättning eller ej. En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Den staden, det landet kräver både att vi öppnar våra plånböcker och i än större utsträckning våra ögon och hjärtan för att se och göra något åt alla de små och stora hinder som stänger ute.För den som är inne är det alltid lätt att säga att det är bra som det är då ser vi inte andras hinder för att komma in. Trösklarna behöver sänkas för att kunna komma in i vårt samhälle men höjas så att allt färre trillar ur. En konst för ett samhällsbyggande folk att fundera över.

När jag spanar in i valborgsmässoelden kan jag se det ingen blind kan se, jag kan höra det sprakande som du som är döv ej kan höra. Jag kan gå och jag kan prata. För mig är hindren få. Inget hindrar mig ens att öppna mina ögon för att se, inget hindrar mig från att öppna min plånbok och ge till den som inget har. För mig finns alla möjligheter att hjälpa om jag bara vill. Frågan är ju bara om jag vill.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!