Läs först Enbart en Mur (Del 1.)

Enbart en mur som gick igenom Europa delade upp oss. Fria, eller förtryckta. Kvällen den 10:e november 1989 vandrade jag längst perrongen i Malmö. Fukt och dimma låg tät över staden Malmö. Jag hörde röster, samtal, skratt och ett och annat tåg som kom och gick. Jag var i god tid, Mitt anslutande tåg hade kommit in för ett par timmar sedan. Nu väntade jag bara på mina medresenärer.  

 

Klockan gick medan dimman låg kvar. Tåget anlände och jag gick ombord. Sökte mig fram till vår kupé och slängde min bag på mittersta britsen. Klockan hade redan passerat elva på kvällen och även om jag var uppspelt av spänning så var jag trött.

 

En stund innan tåget rullade ut från stationen kom både Ronny och Datten (Tomas). Två skåningar som liksom jag var på väg till Berlin för att riva en mur. En mur av skam och en symbol för förtryck. Ja faktum var att det var en mur som stod upp för skälva kärnan av det som var kalla kriget. Vi mötes i vår kupé och vi var på väg för att vara med och skriva historia. Vi var på väg för att sätta punkt för det kalla kriget.

 

Både jag och Ronny var aktiva i Svenska Freds och det vi var med om var en dröm för bra att vara sann. Datten jobbade som journalist och snart hade vi knappt längre kontroll över den glädje vi kände, muren faller. Muren faller och vi var på väg till Berlin.

 

Men som vanligt när ett tåg börjar rulla så vagas jag sakta till sömns och en stund efter midnatt så sov vi alla tre. Nederst var Datten, sedan jag och högst upp låg Ronny. Tåget skramlade iväg och parkerade sig på en färja som skulle ta oss över till Östtyskland.

 

Vid tretiden på natten anländer vi till Sassnitz, vagnarna skakar och det skriker och skramlar från hjulen. Vi väcks och somnar om, väcks och somnar om. Så blir vagnarna ståendes och efter en stund hör jag ljud av hundar som skäller. Jag somnar om och vaknar på nytt när det bankar hårt på dörren. Yrvaken lyckas jag pilla upp låset och dörren slits upp.

 

En ung kille på max 25 år iförd uniform med långt neddragen skärmmössa uppenbarar sig i dörröppningen. Runt nacken har han en grov rem som löper ned till en portfölj som hänger på hans bröst. Portföljen är öppen och har en flat underdel där han kan lägga passen. Överdelen innehåller ett lysrör som fullständigt lyser upp vår lilla kupé. I samma stund som jag ser allt detta så skriker killen rakt ut ”Passport Bitte!”.  

 

Förvisso tillhör jag den generation som kallas för den ironiska generationen. Men detta var mer än även jag klarade av i form av ironi. Muren håller på att falla och klockan är tre på natten. En kille med en åt skogen för stor skärmmössa sliter upp vår kupédörr och skriker passport bitte. För dig som inte kan tyska kan jag upplysa om att ordet bitte är ett hövlighetsord. Så skulle jag översätta vore det som att en konduktör (fast här var det en soldat) kom in och skrek/vrålade ”Få jag se passet är du snäll!”.

 

Alla tre kan vi tyska och alla tre väcks vi ur vår skönhetssömn, alla tre börjar vi att fnissa. Först lite tyst var och en för sig. Men när skärmmössan med sitt lysande lysrör vrålar ”Passport bitte!” igen och igen så stiger vårt fniss till ett allt mer okontrollerat och till slut hysteriskt skratt.

 

Datten skrattar och försöker febrilt att få luft, jag skrattar så att jag gråter och högst upp ligger Ronny och kvider av skratt. Jag ser på min överslaf hur han rör sig från sida till sida av britsen samtidigt som det kommer allt mer kvävda och kvidande ljud.

 

Skärmmössan är nu vansinnig. Hans lysrör lyser upp hela vår kupé och han famlar efter sin Kalasjnikov som hänger på ryggen. Orden ”Passport bitte!” blir bara roligare för var gång som de vrålas ut. Datten schippar bokstavligen efter andan i den nedre britsen och Ronny snurrar likt en galning på överslafen. Hos mig sprutar tårarna och jag stirrar in i pannan på killen med den östtyska skärmmössan.

 

Till sist brister det för killen och han rusar iväg. Våra skratt har nu nått sådana höjder att ingen längre kan sova i hela vagnen. Utanför hör jag ett flertal hundar skälla och allt högre röster som närmar sig vår vagn. Snart hörs stöveltramp från en rad soldater som snabbt marscherar i korridoren.

 

På nytt stiger den östtyske gränspolisen in och vrålar ”Passport bitte”. Nu med ett helt gäng av soldater bakom sig, samtliga med dragna Kalasjnikov. Detta blir för mycket för tre sömndruckna fredsaktivister strax efter klockan tre på natten. Alla brister vi ut i ett sådant jublande gapskratt som vi bara inte kan stoppa. Orden ”Passport bitte!” vrålas gång på gång och förtvivlat försöker jag finna mitt pass under kudden samtidigt som jag på tyska förklarar att det är på väg. Datten förklarar dock på sin bredaste skånska att alla ska ta det loooouuunnnnngt och Ronny säger över huvud taget inget utan faller plötslig handlöst skrattandes ner i golvet. Kvidandes skrattar han vidare och just som K-pistarna riktas mot den  tillknycklade Ronny så sträcker jag fram mitt pass.

…..

 

Visst blev det en farlig situation, visst kunde det gått illa. Men vi var tre Euforiska grabbar på väg mot Berlin för att riva det som stod som var förtryckets symbol, muren. Det de östtyska gränsvakterna inte hade hunnit förstå var att deras makt hade upphört. Deras förmåga att sätta skräck i människor hade försvunnit. Vi var inte rädda, vi skrattade åt deras löjliga föreställningar.

 

Så till sist visade vi våra pass och somnade om. Vi i glädje och med en känsla av värme. Samtidigt som vi lämnade soldaterna med sin frustration och maktlöshet.

Fortsättningen följer… Enbart en Mur (Del 1.), (Enbart en Mur (Del 2.)

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?