Enbart lika som bär är vad Megan Fox menar att hon och Alan Alda är. Tja vad ska man säga, döm själva. Jag menar nog att likheten har helt klart minskat när man nu ser Alda 30 år senare. Inte lätt att har taskig självbild, eller om det nu är ett sätt att få lite publicitet. Isåfall har det ju lyckats.

Att ha en taskig självbild däremot är svårare att göra något åt genom några rader i en blogg. I bästa fall kan jag bättre på min egen men har knappast någon hjälp för en snygg skådis som Megan som tycker hon ser ut som Alan Alda. Men ett par råd har jag förstås. Dels borde hon börja med att prova ut ett par riktigt starka glasögon, skulle tro att det är modell teleskop som behövs. Om inte detta hjälper så bör hon genast sluta med att ta hallucinogena droger. Kvarstår fortfarande likheten så är jag intresserad av att få Alan Aldas telefonnummer.

Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Enbart fängslad är vad jag blir, fängslad av berättelser. Att höra om tusentals som flyr eller skadas tränger inte igenom mina skyddsvallar. Men när jag läser om en enda människa och hennes öde så blir jag berörd. Jag tror att det är så vi fungerar, det är så vi kan fås att agera. Rutinmässigt läser jag DN på morgonen och skummar tidningar under dagen på nätet. Ibland stoppar jag upp, ibland blir jag fängslad, blir jag förstenad. Idag blev jag förtvivlad.

Röda korset och Röda halvmånen kom in i Gaza och i ett hus fann de döda. Inget märkvärdigt men bredvid sina döda mammor fann de barn. Notisen är kort men min fantasi är både snabb och livlig. Jag ser mina egna barn ligga bredvid sin döda mamma och tårarna väller genast fram. Jag sväljer allt vad jag kan och torkar mina ögon. Små barn är vad jag ser, liggandes mot sin döda mamma.

Deras liv har just börjat. De som skall hålla oss vid liv när vi blir gamla. Där ligger vår framtid på armen vid sin döda mor. Inte ens en mor som såväl behövs kan överleva döden. Ingen överlever döden, ingen. Men det är inte mamman jag tänker på, det är inte hennes förtidiga död som fängslar mig, det är barnen. Att vara så liten och rädd att du söker tröst och trygghet vid din döda mor. Är det Gazas framtid som ligger där på sina döda moders arm?

Oskyldig föds du till världen, utan allt vad arvssynd heter. Oskyldig och okunnig kommer du hit till vår jord. Var du föds och av vem du föds formar din framtid. Just jag, just du och varenda Sverigedemokrat som lever här är lyckligt lottade. Det är inte vår förtjänst att vi lever just här. Ibland tänker jag på det, hur otroligt lyckligt lottad just jag är. Att jag kan växa och leva just här. Att inte jag, att inte mina barn har behövt att söka tröst och skydd på armen hos min döda mor.

Fan ta dom, ja, Fan ta dom, alla dom som dödar, alla de som i den ena eller andra gudens namn ta liv. Fan ta dom som i någons intresse berövar ett barn sin mamma och lämnar barnet att tröstas av ett kallnande lik. Det är inte bara mina ögon som gråter, mitt hjärta blöder och jag vill slita smärtan ur min kropp. Men jag vet inte hur, jag vet inte vad jag skall göra. Lika lite som det barnet som söker skydd hos sin döda mor.

Hungrig och rädd ligger han där, med blöta blöjor ligger hon där vid sin döda mor. Fan ta dom, fan!

Peter PC Carlsson



För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas
Skänk till Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Enbart centrum vill en del av oss alltid befinna sig i. Att få medhåll och beröm, att vara den som styr och ställer utan att någon opponerar. För ett tag sedan satt jag på en restaurang, drack en kopp kaffe och läste tidningen. Efter en stund dök ett äldre par upp och satte sig vid bordet bredvid mig. Kvinnan var parant med ljusfärgat hår i page. Mannen såg trött ut, hans hår var välklippt och silvrigt grått. Hans ansikte var fårat men ögonen lyste trotts att de såg riktigt trötta ut. Kvinnan hade från början kommandot och förde samtalet.

När de tittade i menyn visste kvinnan genast vad hon ville ha till förrätt. Mannen undrade om hon tittat på vad köket rekommenderade? Frågan var uppenbarligen dum för med bestämd röst fick mannen höra att hon var sugen på just det hon tittat ut från början. Samtidigt blev han upplyst om att han behöver inte ta samma, vilket han skulle komma att göra. Mannen svarade att han visste att han inte måste ta samma förrätt. En konversation som vilken som helst mellan ett par som varit tillsammans hela livet. Förstrött hörde jag vad de sa medan jag läste tidningen. Men nu hände något som tog hela min uppmärksamhet.

Av någon anledning tyckte kvinnan att mannens svar varit "snäsigt" och berättade hur trött hon var på honom och hans snäsighet. Ju mer hon pratade ju mer gick hon igång. Så fort mannen sa något tolkade hon det som snäsigt och tog det som exempel på hur han var. Hon blev allt mer högljud och när mannen tyckte att det började bli pinsamt eftersom hela restaurangen tittade, så sa han uppgivet, tyst nu! Det var som om det var droppen. Efter ett ordentligt ordflöde om att han inte skulle säga tyst till henne så blev båda helt tysta. De satt helt tysta tills förrätten kom sånär som på att kvinnan efter tio minuter sa en enda mening. "Vi kan nog byta vår lägenhet mot två ettor!"

Ibland är det så, att även ett strävsamt gammalt par ska dela på sig, de måste inte avsluta sina dagar tillsammans. När man inte är ett stöd för varandra längre utan tär på varandra ja då är det säkert bättre att byta sin lägenhet mot två ettor.

Peter PC Carlsson

Intressant? Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart ängel är vad jag blivit kallad. Detta blir ett av de svåraste inlägg jag någonsin skrivit. Jag känner en så djup tacksamhet för de ord som Anne (Madeleines mamma) ger mig. Samtidigt blir jag generad och känner märkligt nog att det är skamligt att jag får uppmärksamhet. Men förstår mig rätt, det är med stor stolthet som jag läser det Anne skriver. Att jag tycker det är så jobbigt att jag till och med skäms är något jag får jobba med.

Det är idag tre månader sedan jag med stigande förtvivlan förstod att Madde lämnat jorden och det är lika länge sedan jag startade insamlingen "Den jävla idioten" (vilket Madde själv kallade sin cancer) hos Barncancerfonden. Det har blivit Sveriges största blogginsamling där hittills ca 1.500 personer har bidragit. Hoppas att även du vill länka och skänka!

Nedan följer först Annes text till mig och därefter mitt svar.

Till ängeln Peter!

Du är vardagshjältarnas hjälte!
Ingen annan än du har varit så ihärdig, målmedveten och hjärtlig! Ett hedersbetyg vill jag ge dig som orkar fortsätta att kämpa för att barncancerfonden ska få mer pengar till sin forskning i min dotters namn. Själv vill jag be om ursäkt för att jag inte orkat länka och göra allt det jag borde göra. Kraften har fattats mig.....

Jag har bara försökt att ta varje dag som en utmaning att klara. Samtidigt är jag så hedrad över dina oerhört fina inlägg som gör mig varm i hjärtat.

När jag var i Sthlm var jag, syster och dotter i Hedvig Eleonora kyrka på Lucia och såg Luciakonserten med alla de fantastiska körerna och Luciatåget. Det var så vackert och jag tänkte på Madde varenda sekund. Jag grät i floder, grät för varenda sång jag hörde. Sånger som Madde sjöng då hon gick på musiklinjen och sjöng alla dessa sånger på Lucia... Det gjorde så ont samtidigt som det var så vackert.

Jag såg min Madeleine stå där och sjunga med sin allra vackraste röst... Folk runtomkring kunde förståss inte förstå varför jag grät, men det var mig egalt, jag ville gråta bara för att det var så vackert. Jag får gå igenom detta nu, alla högtider med sång och musik, måste genomlida och samtidigt njuta av det vackra.

Tack Peter för allt du gjort, du är enastående, jag vet ingen som uträttat det du åstadkommit. Ta det till dig och må bra av det och njut av julen! Du om någon har förtjänat det! Var med dina barn och känn en total lycka över att du gjort något bra för så många människor som har det svårt.

Självklart är det ALLA bidragsgivare som gjort jobbet, men utan dig hade inte en enda krona kommit in.

Var stolt över det!

Tack för att du finns!

Stor julkram från Anne, Maddes mamma!

Hej Anne!

Först vill jag tacka för dina generande vackra ord. Det värmer, tack.

Hur mycket jag och andra än samlar, skramlar och skriver kan vi aldrig ge dig Madde tillbaks. Vi kan aldrig lindra eller ta över din sorg och din saknad. Men jag hoppas och jag tror att vi kan bidra med hopp och en gnutta förbättring för andra som drabbas av "Den jävla idioten".

Ditt senaste inlägg "Känslomässig exil" berör mig djupt. Det finns verkligen anledning att tänka kring vår mening, vår uppgift och vårt liv på jorden. Inte minst nu runt juletid. Lever vi det liv vi vill leva och prioriterar vi rätt. Jag tror att de flesta av oss kommer att svara nej på frågan. Vi lever inte så som vi skulle vilja leva.

För mig kommer denna jul att bli en eftertankens jul. Det kommer att vara ett vägskäl där jag innerligt hoppas att jag kommer att välja rätt väg att vandra, att jag finner den styrka jag behöver. Det är för mig meningen med denna jul, att fundera och reflektera över vad som är sant och viktigt.

Stor och varm kram till dig och till din dotter. Ni kommer att finnas med i mina tankar över julen så som även Madde kommer att finnas.

Jonas Gardell pratar om "Tillfällig gäst i ditt liv" och det är lite vad vi är, vi är tillfälliga gäster i andras liv. Men en del gäster gör avtryck och lämnar kvar något hos mig. De fortsätter att finnas långt efter att de har gått. Ni är sådana gäster i mitt liv, gäster jag kommer att bära med mig så länge jag lever.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart homo, ja döm själva.

När jag var 19år gav jag mig iväg på en liten resa. Det var på den tiden det fortfarande gick bra att lifta, så jag liftade och hade liftat med en lastbil ner till Paris. Där hade jag tänkt bo hos en tidigare klasskamrat som nu var aupair. Men eftersom det var en överraskning så hade jag inget sagt. Och nog blev det en överraskning, väl framme vid hennes lägenhet så visade det sig att både hon och hennes rumskamrat rest hem till Sverige samma dag.

Jag tog upp min plånbok och räknade igenom hur mycket pengar jag hade, hur mycket skulle jag kunna lägga på boende. 300 Franska pengar skulle ekonomin tåla. Det var fortfarande tidigt på dagen men jag gav mig ut på hotelljakt. Hotell hittade jag många men inte som klarade min budget inne i Paris. Konstruktiv som jag var så bestämde jag mig för att ta en paus och gick in på en bar. Efter ett par öl så var jag inbegripen i samtal med unga killar och tjejer som ville träna på sin engelska.

Samtalen rullade runt och så gjorde beställningarna. Tankarna på att leta hotell blev allt mindre intressanta och efter ett antal timmar tänkte jag inte mer på detta. Så när det närmade sig stängningsdags så satt jag tillsammans en kille och ett par tjejer. Frågan om vad jag skulle sova dök upp och jag berättade glatt att det var inte ordnat än. Killen erbjöd mig att sova hos honom.

Ute på gatan viftade han in en taxi och en stund senare var vi framme vid ett nybyggt och exklusivt område i kanten av Paris. Hissen upp till en av de högsta våningarna och så öppnades portarna till en fantastisk våning. Genom att bara kolla runt i lägenheten så såg jag direkt att detta var en kille både med god smak och massor av pengar.

Jag sjönk ner i den stora soffan och lät fötterna gräva sig ner i den fantastiska mattan. Killen gick till barskåpet och kom fram med en flaska päronbrännvin som hans farmor i Polen hade gjort. Vi tog varsin smutt och fortsatte att prata. Natten var redan här och utanför de stora panorama fönstren såg jag Paris ljus lysa upp himlen.

Klassisk musik, tror att det var Chopin, strömmade genom rummet. Tända ljus och en trevlig stämning. M kom allt närmare och efter en stund satt vi precis bredvid varandra. Först verkade det så oskyldigt men efter ett tag blev M:s små beröringar av mig allt mer frekventa. En hand som strök över min arm, eller en hand på mitt lår, fingrar som drog bort en liten lock i mitt hår. Jag började inse att jag blivit uppraggad. Det första jag kände var smicker, att jag uppenbarligen var intressant för en homosexuell kille. Sen fick jag lite dåligt samvete för att jag inte förstått hans intentioner utan bara följt med föra att slippa betala för en övernattning. M var ju så trevlig, vi hade haft en riktigt kul kväll och jag ville inte göra honom ledsen.

Istället för att våndas över detta bestämde jag mig för att säga precis som det var, att jag var straight, och att jag inte förstått att han raggat på mig. Jag sa det bara rakt ut, som om det vore det naturligaste i världen. M log lite och frågade med glimten i ögat om jag verkligen var säker på att jag inte var homosexuell. Jag log också och sa att så vida jag visste så var jag straight. M tyckte att jag skulle ta reda på det. Det blev inte så, jag bestämde mig för att viss prostitution kan jag stå ut med för att sova. Så lite kramar var helt ok och skönt. Det är ju skönt att kramas. Att det sedan var en kille ja det var det som var annorlunda.

Dagen efter följde jag med till hans jobb frampå eftermiddagen. Det visade sig att han tränade den Paris ballerinor. Några timmar stod jag där och tittade när han tränade dem och visade dem hur han menade att de skulle dansa. Kanske funderade han på hur det skulle känts om jag lyft upp honom. Fortfarande är detta ett av mina mer trevliga reseminnen. Kommer aldrig att glömma M. Han var värd varenda kram han fick.

Peter PC Carlsson

Enbart centralt är det hur vi väljer att leva våra liv. En av mina bästa vänner har genomlidit en kris. En kris som ännu inte är över. Och jag som trodde att det var jag som mådde dåligt, att det var jag som skulle få stöd av min vän. Livet ger så ofta oväntade vändningar. Min stabile vän som alltid funnits och som alltid varit svår att undvika när jag själv haft mina kriser. När jag nu senast hade det för ett halvår sedan så följde han bara halvhjärtat upp. Idag förstår jag varför. Men just då och fram till för ett par dagar sedan så har jag haft ett egoistiskt perspektiv. Ett perspektiv som gjort att jag känt mig övergiven.

I själva verket är det jag som inte givit min vän den uppmärksamhet som förtjänats. Det är lätt att känna sig förorättad, försummad och lite övergiven. Lätt att ta till det egna tunga artilleriet av att känna sig ensam och att börja tycka synd om sig själv.

Som så ofta visar sig livet innehålla okända vändningar. Visst mådde jag lite dåligt men min vän hade en riktig kris. Och jag märkte inget.

Mellan tro och het finns just ordet het. Att bibehålla sin trohet tror jag handlar om en förmåga att vara konsekvent och tillfreds med sig själv. Jag kan inte säga att jag är tillfreds med mig själv men däremot rätt konsekvent. Att bibehålla sin trohet handlar mycket om att behålla sin förmåga att vara bestämd.

Hur lätt är det inte att falla, att bli smickrad och njuta av bekräftelsen i att bli betraktad som het? Frestelsen är stor och finns där var dag. Hur vi lever med våra partner avgör hur viktigt det är att bibehålla vår egen tro på vårt förhållande, men också att undvika att utsätta vår partner för tvivel och tro på vår fortsatta relation.

Min vän, blev satt på prov. Partnern är het och det ena ledde till det andra. Nu står deras tro på spel. Kan de åter bygga upp en tro på den gemensamma samtiden och framtiden?

Vi tar ständigt steg som vi inte riktigt vet vart de leder. Vår förmåga och möjlighet att bibehålla vår tro på den vi lever ihop med är central för att vi skall må bra.

Vet inte just nu hur jag skall agera, på vilket sätt jag skall vara ett stöd för min vän. Även partnern är en vän och jag vet inte annat än att stödja deras ansträngningar att finna en fortsatt framtid tillsammans.

Att leva i tro när man är het försvårar att leva i trohet.

Peter PC Carlsson

Kolla gärna Intressant

Enbart myt, myt om den vi vill vara upprätthåller vi. Vi lever våra liv i en dröm att vara något, någon. Det som stödjer myten om den vi vill vara håller vi vid liv, understödjer och underblåser vi. Svärmorsdröm eller en gangster, sak samma vi upprätthåller myten av oss själv.

Vilken är din myt? Vilken är min att upprätthålla? Vet jag ens om den, vet du om din? Vi har alltid ett val, ett val att leva myten eller att ändra den, förändra den.

Ingen av oss är ett offer, vi är huvudpersoner i filmen om våra liv. Det är vi själva som avgör och som väljer att göra eller att inte göra det bästa vi kan av våra liv. Att vara ett offer är också ett val, också en myt att leva.

Jag har drömmar om mitt liv, drömmar som kraschat och drömmar jag fortfarande lever för. Drömmar som ger näring i just denna dag, just denna stund. Det är inte de krasade drömmarna som skall uppta min tid, som skall uppta din. Det är de drömmar vi vill leva.

Varken hjälte eller martyr, men en förebild på just mitt sätt, på just ditt sätt är värt att drömma om. Den myten är värd att vårda, att leva.

När jag sitter i min stol och tänker, känner och funderar ja då kan jag välja att bekräfta eller bekämpa de tankar som kommer upp. Vilken myt jag vill upprätthålla. Men hur lätt är det inte att bara låta sig fångas, låta sig förledas in i gamla vanor, att fly och leva den gamla myten. Rulla i gamla kända spår, gräva vidare i redan djupa mönster. Det är ett val, det är ditt och det är mitt. Vi väljer, om så vi väljer att vara offer.

Myten om dit liv, sista föreställningen går just innan det är dags att somna in. Men det är aldrig för sent att ge upp, aldrig för sent att välja en ny väg, nya myter att leva.

Det är enbart ett val bort, enbart ett val, ditt och mitt.

Peter PC Carlsson

Enbart hjärta, som slår. Enbart ett hjärta bjuds ut idag. Kom, kom och köp. Röda färska, fyllda med gelé. Doppade i socker eller rullade i chocklad. Kom, kom och köp färska röda hjärtan, på alla hjärtans dag. Finns nu även i silikon för alla och en var. Kom, kom och köp, röda hjärtan idag.

Vi bjuder ut vårt hjärta, vårt liv, vår tid att dela. Lämna blod, lämna blod, kom, kom och köp en ros idag, alla hjärtans dag. Idag ska vi tänka på de vi älskar i morgon kastar vi ut den ros som dött, det hjärta som förblött. Kom, kom fyll din längtan köp ett rött hjärta av tvål.

Enbart dunk, ett hjärta rött, en pump, en muskel och all vår längtan rymmer den. Varje dunkande slag är en påminnelse om att leva just i denna stund, leva helt och fult just nu. Kanske är det hjärtats sista slag, så njut av det blod som ännu flyter runt. Den lust som ännu rusar i dina ådrar, den längtan som fyller din kropp. Dunk, ännu ett slag, ännu en stund att njuta att leva, att dela din tid, att uppfylla din och andras längtan.

Dunk, ett slag så troget, ett slag så givet, aldrig någonsin är hjärtat uppgivet. Dunk så stadigt, så enformigt och träget. Dunk, likt Sisyfos som träget rullar stenen upp för kullen, lika ihärdigt slår hjärtat sina slag. Dunk, du röda hjärta är du lyckligt, finner du mening i det du gör? Har du funnit frid i din roll att ständigt slå och slå. Att pumpa blod i mina ådror. Om och om igen. Dunk, jag tackar dig för ditt trägna jobb, för din ständiga kamp att få flöde i min kropp.

Så öppnar jag asken plockar upp ett sockrat hjärta av gelé, tar ett bet, dunk, känner sötman spridas i min mun. Sluter mina ögon och drömmer mig bort. Du är här, här hos mig, sitter bredvid mig på stranden. Vi hör vågorna slår, dunk, vattnet skvalpar in mot kaj. Eller är det ljudet av blodet som flyter runt. Dunk, vi läger oss ner, solen värmer och vi älskar just denna stund, denna dag, känner just detta slag. Dunk, så går ett slag och kommer aldrig åter, just detta slag, just nu då jag lever.

Enbart slag för slag, fyller min tid, dag efter dag, rullar vi vår sten och finner glädje i just denna syssla. Dunk, så slår ett slag och vi lever åter.

Peter PC Carlsson

Enbart slask kan räcka för att jag kall känna mig lite sur, lite blöt inombords. När det som idag börjar med att snöa stora blöta flingor blandat med regn blir jag lätt nedstämd. Trotts att jag vet att jag har ett val, ett val att välja min inställning så har jag svårt att låta bli att känna hur fult det är, hur illa jag tycker om slasket.

Jag kan inte på något vis påverkar att det är slaskigt ute, därför borde jag acceptera att det är så. Finna sätt att stå ut med att det är slaskigt. Jag vet det men har ändå så svårt. Regn går bra, jag kan cykla i nästan vilket regnväder som helst och jag vet att jag blir blöt. Det gör mig inte glad men jag kan stå ut med det, acceptera det. Men slasket, varför kan jag inte acceptera det.

I morse var gatorna fulla av slask, blöt snö och regn föll så att det var helt grått utanför mitt fönster. Genast surnar jag och genast springer Leon fram till fönstret, hoppar av glädje och vill genast åka både pulka och kana. Kraften rinner ur mig och jag får svårt att finna tillräckligt för att möta denna dag.

Så går vi slutligen ut, jag och Leon. Dags att gå till skola/dagis och till jobbet. Så vi börjar vandra. På något vis hör jag mig själv klaga och gnälla över blöta pölar, över hur äckligt det är. Leon trippar glatt bredvid, stampar då och då med än den ena och än med den andra foten i marken. Plask, plask, slafs, slafs. Skvätt och plask. Hans byxor är redan efter tio meter blöta och jag har fått slask på mina skor. Jag muttrar och Leon klafsar fram. Jag sur, Leon bara lite blöt.

Tänk om jag ändå kunde möta dagen som ett barn, om jag kunde se möjligheterna i det besvärliga, det jag inte gillar. Bara plaska lite, bara bli lite blöt. Slippa bli sur. Tänk om jag kunde ändra min inställning. Om jag kunde säga. Jaha idag är det slaskigt, stövlar och klafs, bara ut. Foten i kläm - Jajjemän. Men ack, jag går där och surar, lik förbannat blir jag blöt. Leon blir bara blöt. Dessutom har han galonbyxor och stövlar. Jag har skor. Korkad, javisst, och sur också....

Så tänk om jag skulle ta på mig mina stövla, plaska iväg och köpa ett par fiskarbyxor som går upp till bröstet. Sen kunde jag plaska iväg till jobbet hur det än slaskade. Jag kunde ta på mig på lunchen och klafsa runt i stan, försöka hoppa i varje vattenpöl. Stå vid övergångsstället och bara vänta på att bilarna skall köra förbi så att de kan skvätta ner mig. Hoppande och plaskande tills jag blir tagen av polisen för förargelseväckande beteende.

Om jag ändå kunde möta dagen så som ett barn, se den och ta emot den för vad den är. Göra vad jag kan av den för att den skall bli rolig. Klafs. Så nu ska jag genast öva upp min sång och ge hals längst Stockholms gator när det regnar "I´m singin in the rain". Ge hals bara, och plaskande hålla takten. Prassla med mina fiskarbyxor och för att jag riktigt skall synas så tar jag på mig en gul sydväst.

Enbart på så sätt kan all få se att där går en man som möter dagen. Han möter den så som den är och han gör det bästa av den trotts att han hatar slask.

Peter PC Carlsson

Enbart ett lugn kan fylla oss med stillhet, med ro. Lugn i oss själva, trygg i den vi är. Ett lugn i att vara den vi är, i att vara den jag är. Att leva mitt liv med stolthet. Att leva och känna en ro, ett lugn. Lugn i de vi är, trygghet att bara få var de vi är, att vara den jag är. Som hela och trygga människor kan vi leva.

Jag söker lugn, frid inom mig. Vi söker lugn för att leva. Så enkelt och så svårt söker vi vår väg att leva som hela trygga och lugna människor. En frid och stillhet som omger oss får oss att växa, får oss att forma vårt liv så som vi vill. Lugn att känna, lugn att ge den kärlek vi så väl behöver.

Så söker vi vårt lugn, vår frid, vi söker tid för ro, för stillhet och styrka. Att bara vara trygg i sig själv, kunna känna en inre frid, ett lugn. Att bara ligga ner och duga för just den du är, för just den jag är. Vi har så lätt att jaga lyckan, jaga efter ett lugn för att få frid. Konsumera och fly. Köp dig fri från din oro från din längtan.

Stillhet, frid och lugn ord som kan vara tomma eller fylla vår dag. Jakten kan vara slut, flykten är över. Svaret finns där, svarat är här. Lugn, bara lugn. Finns det där, finns det här min frid, mitt lugn. Tryggheten jag söker, den vi alla söker. Att bara vara, att bara duga. Lugn i mig, trygg för just den jag är. Friden läger sig och molnen skingras. Någonstans där långt in bakom molnen finns en sol, min sol att lysa. Så lys, skin, skin på mitt skinn. Lys och glöd så som jag vill leva med glöd och energi, strålande och lugn.

Enbart lugn kan jag finna när jag är mig själv, när jag är jag. När stillheten drivit molnen på flykt, när värmen omsluter mig.

Så kom mitt lugn, kom du vackra så, kom och lys på mig, skin och stråla. Låt stillheten finna sin plats, sin ro att vara stark.

Stilla natt, heliga natt! Allt är frid....

Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr...

Lugn i en gryende dag där mörkret flyr. Stilla natt, frid och ro. Enbart lugn som gör mig stark. Stark idag, stark att leva, att drömma. Att känna och ge.

Enbart stark efter en stilla natt.

Peter PC Carlsson

Enbart en kvart över sex är det tänkt att klockan skall ringa. Men jag vann!
Redan innan den lille marodören påbörjar sina lätt hysteriska försök att väcka mig har jag stigit upp och sett till att kissa bort mitt morgonstånd.

Jag slänger en blick genom fönstren och ser den ena julstjärnan efter den andra i en salig förening med lysande eller blinkande lampor hos mina grannar. Nu är julen på väg. Men marken är fortfarande mörk, våt och helt utan den vita lyster som julen kräver.

Så ett glas jos, DN och så upp på cykeln för att möta dagen. En av de få dagarna utan att först passera dagis. Skönt, men faktiskt också lite tomt. Jag gillar mina rutiner att tillsammans med min lille son. Vi skrotar en stund på morgonen innan det är dags att börja våra "jobb".

Så först på jobbet letar jag efter kaffe, konstaterar att kaffemaskinen har gått sönder. Kvarnen som mal bönor är paj. Så mycket för den nya espressomaskinen.

Det blir den gamla bryggaren istället, jag brygger extra starkt kaffe, gott, vaknar till och sätter igång. Doften sprider sig på kontoret. Sedan har dagen gått i ett, det blev inte ens tid för lunch, så jag tog en brake nu, och skrev några rader.

Idag har jag verkligen lyckats mota tillbaks vinterångesten in i sin håla. Bra dag.
Imorgon gäller det, klarar jag det då också, då ska jag till mitt bedömningssamtal. "Men just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida."

Enbart idag? hoppas inte det.

Peter PC Carlsson

Enbart morgon

Enbart en kvart i sex så vaknar jag första gången. Strax efter sex så är det dags att gå upp då har en småbarnspappa fått nog av att bli sparkad i ryggen. Inte ska jag klaga på det inte, det är ju inte dåligt att få den sömnen en helg. Småbarn vet verkligen hur man förgyller en lördagsmorgon. Men väl uppe så måste jag erkänna att det är just barn som är källan för mig till den största glädjen. Såväl min nuvarande minste som mina tidigare tre.

Igår efter att jag öppnat denna sajt så genomfors jag av ångestkänslor. Det blev ytterligare en del som öppnade porten in till mitt känsloliv. I veckan var jag i kontakt med Öppenvården och hade häromdagen ett första bedömningssamtal med en psykolog där, via telefon. Det öppnade upp rum inom mig som jag inte riktigt orkar med, framförallt inte utan hjälp och stöd. Så vinterångesten rullar över mig. Jag använder just nu hela min livserfarenhet och alla mina strategier för att klara av just denna dag.

Att öppna denna sajt blev ytterligare ett steg in i mitt innersta, det innersta som jag så innerligt flyr ifrån. Just nu har jag svårt att inte låta mig invaderas av alla mina känslor.

Nu måste jag lägga fokus på att leva denna dag.

Enbart lycka till önskar jag!

/PC