Enbart vaken var uppenbarligen vad min kropp ville vara. Natten till igår gick jag och la mig som vanligt vid ca 23.00 på kvällen. Jobb väntade dagen efter. Normalt brukar jag somna direkt, i vart fall tar det sällan mer än fem minuter för mig att falla ner i John Blunds landskap. Ja om inte min partner skakar på mig förståss och säger att jag snarkar. Det tror jag mest är ont förtal, jag snarkar inte, jag sover. Det är skillnad. Tycker att det behöver införskaffas öronproppar i familjen. Nåja, det är en annan historia.

Jag har hittat en envis hosta, var och varför jag letade upp denna plåga vet jag inte. Men den följer efter mig och har gjort i många månader. Så lagom till jag skulle somna in så satte hostan igång. Men med en Fisherman´s Friend i munnen var jag åter dags för vaggvisan. Då bestämde sig gatukontoret för att städa våran gata. Jag tror aldrig att någon gata har städats så grundligt och så länge. Åtminstone inte med en så skramlig maskin. Men men vid halv ett var det tyst, jag hörde fortfarande maskinen men nu var den på väg att väcka några grannar längre bort.

Kanske var det ett natligt demonstrationståg av fascister, sverigedemokrater och andra som hade tillräckligt många skruvar lösa för att skramla runt och låta illa. Nå, nu var det tyst, enbart några hemvändande kroggäster hördes lite grand. Jag var trött som attan dels för att jag stigit upp vid sex på morgonen och dels för att jag jobbat hårt med en ansökan senaste tiden. Trotts det var det helt omöjligt att somna.

Johan Blund stod bredvid mig och kastade den ena näven efter den andra med sömnsand i mina redan grusiga ögon. Men timmarna gick och inte ens trist OS kunde få mig att somna. Jag låg där och väntade på att somna, blundade, tittade på OS, blundade tittade på någon film, blundade... Men jag förblev vaken.

Klockan sex på morgonen gav jag upp. Då steg jag upp, ingen mening att ligga kvar längre nu var det ju snart ändå dags att stiga upp. Så utan en minuts sömn fick jag ge mig iväg till jobbet. Konstigt nog var jag tämligen pigg. Den enda fördel jag ser med denna natt av sömnlöshet är väll att jag slapp bli väkt för att jag snarkar eller för att jag behöver gå på toaletten.

Strax innan jag skulle cykla iväg med grabben till dagis så fick jag den där microsömnen tre gånger. Ni vet att man fortfarande är vaken men nickar till och då vaknar man. Tydligen räkte det för min del. Full fart fram till strax efter tre på jobbet, sedan hem och hämta grabben från dagis, ge honom mat och sätta igång honom att leka.

Vid sju på kvällen gick jag och la mig, kunde fortfarande inte sova. Förbannade John Blund, han måste ha taskig sömnsand. Men efter ytterligare en timme vid åtta tiden somnade jag. Blev väkt vid nio (21) för att se på film. Ja jag hade bett om det. Sen från halvtolv så sov jag som en stock helt utan hjälp från något annat än stentunga ögonlock.

Troligen var det den stora ansökan som fortfarande låg och spökade i bakhuvudet. Onödigt, jag hade ju redan sänt in den så varför den skulle spöka nu fattar jag inte.

Enbart utmaning har jag fått några gånger.
English version further down.

Denna gång tänkte jag att jag gör en egen utmaning. Egentligen är ordet utmaning fel, det är mer en fråga om reflektion. Jag kommer att sända den till några personer men ni som läser detta kan själva reflektera och får gärna gå in och ge er kommentar.

Skriv och sänd till någon du gillar och som du vill skall reflektera över sitt liv (det behöver vi alla göra).

Reflektion av idag

Går till den som sänt utmaningen (utmaningen kom från Enbart) och ge en kommentar. Svara gärna oavsett om du blivit inbjuden eller ej.

1. Skriver du att göra listor på allt du "måste göra"?
   Nej jag skriver inte att göra listor. Om jag skriver listor så är det "Har gjort listor"
   

2. Om du bara skulle skriva tre saker som är viktiga (privat eller jobb väljer du själv) vilka vore det?
   a.) Att se till att ta bättre hand om min hälsa och kropp,
   b.) Att njuta mer av mina barn, ta tillvara tiden med dem än bättre.
   c.) Att mer försöka möta livet och dagen så som den är, utan att jaga och jäkta.
   

3. Nämn en sak som du anser att du måste göra och varför du måste!
   Jag måste göra ett bra jobb.
   

4. Formulera om samma måste som om du ville göra det!
   Jag vill göra ett bra jobb.
   

5. Vad är det viktigaste i ditt liv?
   Mina barn är viktigast i mitt liv.
   

6. Beskriv hur du kan ägna mer tid åt det som är viktigt.
   Genom att sätta mig ner och fundera, landa, försöka vara just här kan jag ägna mer tid åt det som verkligen är viktigt.

Gör så här!

1. Skriv ett inlägg och svara på ovanstående oavsett om du blivit inbjuden eller ej.

2. Kopiera texten och skriv dina egna svar.

3. Gå till den som startade reflektionen, http://enbart.blogg.se/ och till den du fick inbjudan ifrån och ge en kommentar.

4. Innan du svarar med ett eget inlägg på din sida så sätt dig ner och fundera en stund. Ta några djupa andetag, koppla av och först när du känner dig lite avslappnad så svarar du.

5. Välj ut några personer och länka till dem som du vill skall svara.

6. Gå till dem du utmanat och skriv en kommentar att du utmanat dem.
    

Jag bjuder in!'
Vindens melodi
Nina
Ida
Nettan 
On a girls mind
Vardagsmat
Diqueen
Ajaxen
Barbamorsan
Annarkia
Makrame
Hertiginnan av Uppsala
Superjuristen
Marias betraktelser
Helena
Leva idag
Leinas dagbok
Mannasdubai
Carpe Diem

Reflections...

I´ve been challenged by Enbart and the questions and answers are as followed:

Reflections of today:

1. Do you write lists of all the stuff you "have" to do?
   Answer...
2. If you would choose three things that are important to you (private or work) witch ones would that be?
   Answer...
3. Mention one thing that you have to do and why?
   Answer...
4. Reform the same question/answer but now focus on how it would be done your way?
   Answer...
5. What is the most important thing in your life?
   Answer...
6. Here you can describe how you could manage to spend more time to that things that are important to you.
7. Answer...

This challenge is to be done like this:

1. Write a post and answer the questions (invited or not)
2. Copy the questions and write your own answers
3. Then go to the one that started the reflection http://enbart.blogg.se/ and then to the one you got your invitation from and please leave a comment.
4. Before you answer with your own post: Sit down for a while and think for a moment. Take some deep breaths, relax and when you do feel relaxed - answer the questions.
5. Choose bloggers that you would like to send this challenge to.
6. Leave a comment about your challenge for those who are challenged.

I want the following 7 bloggers to reflect over the important stuff in life:

My little gallerie made the translation

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart ynkligt är var jag kan känna när jag ser en del brister i vårt samhälle. För ca ett halvt år sedan sände min husläkare remis till Kardelologen på Södersjukhuset. Ett av Sveriges största och modernaste sjukhus. Anledningen var att mitt hjärta ofta slår fel, kommer ur rytm, slår dubbelslag och ibland skenar iväg.

Själv är jag inte orolig för detta då jag sätter det i samband med att min kropp mins hur det var när jag var stressad för åtta år sedan. Nu är jag inte stressad mentalt men min kropp reagerar fortfarande på stressade situationer som den känner igen från det året då jag blev sjuk. Men för att vara säkra på att det inte var något farligt så fick jag en remis till Kardeologen (hjärtspecialist). Efter ett par månader frågade min husläkare om jag fått någon tid. När mitt svar då var nej så tog hon kontakt och påminde. Nu har ytterligare månader förflutit och jag har inte ens fått en tid för besök.

Kanske ska man tolka det som att rutinerna för att ta emot remiser för hjärtåkommor inte fungera på SöS? Det vore i så fall allvarligt. Eller ska man tolka det som att jag som lite överviktig man strax över fyrtio inte är en målgrupp man behöver bry sig om? Trist för mig i så fall. Kanske är det så att man har så mycket att göra att man helt enkelt inte ens hunnit boka in en tid med mig under ett halvår? Det är i så fall riktigt allvarligt.

Nå i vilket fall som så har jag inte fått svar. En arbetskollega gav mig telefonnumret till Stockholm Heart Center, hon sa att du har en kvart på dig att ringa innan de stänger för idag. Jag lyfte luren, fick prata med en sköterska som ställde en del frågor och sedan med bekymrad röst sa. "Ja nu är det ju så att vi har nog tyvärr inga tider förrän om en månad, ja om du inte kan komma redan nästa vecka förståss!". Det kunde jag. Dagen efter hade jag ett brev med en tid hos Kardeologen på Stockholm Heart Center.

Självklart är jag glad för detta, men det gör mig riktigt konfunderad. Hur kan den offentliga vården som vi alla finansiera ha sådana administrativa problem. Något är i grunden fel. Skulle det nu vara så att man inte hinner undersöka personer som fått remis av sin läkare på ett halvår så borde man ju åtminstone tala om var man kan få vård.

Det känns faktiskt lite ynkligt att det inte fungerar. Ska vi ha en offentlig sjukvård för alla så är det ju av yttersta vikt att den fungerar. Annars kommer privata alternativ att ta över och vi kommer att tycka att det är bra.

Det är egentligen inte sjukvården jag har synpunkter på utan på sjukvårdsadministrationen. Nog är det lite ynkligt att inte ens få svar, än mindre tid och minst av allt ett besök.

Tur att det finns alternativ.

Peter PC Carlsson

Läs (intressant.se)

Enbart öppet brev till Fredrik Reinfeldt

Att ge upp är också en utväg. Ibland kommer man till vägs ände och då finns det inget annat val än att ge upp, att vända om. Jag mins en berättelse av en Värmlänning jag jobbade med. Han sa på härligt bred värmländska. "Om man kommer fram till randen av ett stup då finns det enbart en vägg framåt och det är ett steg tillbaka."

Jag funderade på den länge och ju mer jag funderade desto djupare innebörd fick den för mig. Efter att tidigare varit en typisk Typ-A människa. Jag hade även ett ordspråk som jag levde efter "ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!" Möjligen är det sant att inget är omöjligt och att det bara tar lite längre tid. Det är ju svårt att motbevisa. Men det är också sant att det finns massor som är omöjligt för oss just nu! Jag kan inte gå på händer, det är omöjligt för mig just nu, men jag skulle naturligtvis kunna lära mig. Jag kan inte heller flyga, kanske skulle jag kunna lära mig det också. Fast det är ju förståss mer tveksamt med tanke på att ingen människa hittills lyckats flyga (utan hjälpmedel alltså).

Nå, ibland kommer man till slutet av en väg, vi kommer fram till ett stup. Det är då det enbart finns en väg framåt och det är ett steg tillbaks. Självklart kan vi ta ett steg rakt fram ut över stupet och störta ner i avgrunden. Inte särskilt smart, men visst skulle vi kunna det.

Att vi under våra liv och genom våra val gång på gång gör fel är i sig inget konstigt. Det märkliga är att en del inte tycks lära sig att ibland måste man ge upp, man måste släppa taget, bita i det sura äpplet och erkänna att man hade fel. Jag gjorde fel!

Inte skulle du Fredrik Reinfeldt drivit på FRA-lagen på samma sätt idag om du haft möjlighet att göra om. Nej självklart inte, för skulle du det hade du antingen varit en fanatiker eller rent ut sagt korkad. Jag uppfattar varken dig eller Tomas Bodström, som tog initiativet till lagen, som korkade eller fanatiska. Nej det är helt enkelt en missbedömning, om inte av annat så av den allmänna opinionen.

För min personliga del ser jag med spänning fram emot fortsättningen om du Reinfeldt är en modern politiker eller om du är makthungrig och prestigefylld. Så Fredrik, hur är det? Har du möjlighet att vända vid mållinjen i höst när justeringar av lagen skall upp på nytt? Har du förmåga att släppa på den politiska prestigen och ställa dig framför kameran och säga "Vi gjorde fel!". För att det blev fel är det ju knappast någon som skulle motsäga sig. Även om man anser att just denna lagens varje kommatecken är perfekt så har ju motståndet mot den inte varit vad just företrädarna önskade.

Står man på randen vid ett stup, finns det enbart en väg framåt och det är ett steg tillbaks. Alternativet är ett steg ut över kanten. Det krävs kurage för att ge upp, för att vända om, för att erkänna att man begått misstag. Jag hoppas fortfarande att du Fredrik har det, att du ser att det är bättre att göra halt och helt om. Fundera på nytt, förankra och återkom.

Mitt nya ordspråk är "Det är aldrig för sent att ge upp!" Även om man har levt hela sitt liv på just ett vis finns det alltid en möjlighet att ändra sig. En maratonlöpare som håller på att få hjärtinfarkt och har hundra meter kvar kan fortfarande välja att ge upp. Det är ingen svaghet det är ett tecken på styrka och på förnuft.

Min fortsatta tro på dig som modern politiker Fredrik avgör du själv. Enbart du. Det är dit val som avgör vårt val nästa gång.

Peter PC Carlsson

Brevet är sänt till statsministern, svaret kommer att läggas upp här.
Läs gärna (Intressant)

Enbart tålamod krävs för att klara en del dagar. Inte minst tålamod med min egen otillräcklighet. Att erkänna den och att trotts den ta ytterligare ett steg. Att trotts att man känner sig allt för liten för rollen man iklätt sig så spelar vi den. Det krävs tålamod för att urholka en sten med hjälp av droppande vatten. Ibland brister mitt tålamod med mig själv. Jag skulle så gärna vilja vara mer komplett, vara mer fullkomlig, mer hel. Men jag gör vad jag kan just nu. Just nu är detta vad jag förmår och jag förlåter mig för mina brister. Men det krävs tålamod.

Visst vore det skönt med en katolsk tro och biktfader dit jag kunde gå och bekänna mina synder, mina otillräckligheter. Ja gud, jag finns och jag räcker inte till. I min fantasi kan jag höra svaret "För vem räcker du inte till min son!" Tomt ekar mitt svar i mitt inre... för mig, för mig räcker jag inte till!

På något vis vill jag mer, men jag vet inte vad. Ibland kan jag känna att jag kommer till min rätt, men oftast står jag där med en påse av skam i min hand och en säck av otillräcklighet på min rygg. Jag bär dem och strävar ändå framåt för än har jag inte givit vika, än har jag inte givit upp.

Våra liv flätas samman och vi lever dag efter dag. Maten är oss given och vi lever, men det är inte nog. Vi vill så mycket, att allt inte är nog. Vi vill ha det nu och genast och sedan blir vi deprimerade för att vi inte har några mål.

Mer och mer funderar jag på om det inte är just vår välfärd som är vårt problem. Vår brist på kamp för att leva, för att känna lust och längtan till något vi innerligt önskat. Något vi länge strävat efter, något vi länge åtrått högt. Men långt innan vi hunnit längta har vi redan önskan i vår hand.

Tålamod min vän, allt kommer i sinom tid. Fortsätt att sträva, fortsätt att längta, att önska och att drömma! Men måtte inte alla våra drömmar uppfyllas allt för snart. Vi behöver åter lära oss att ha tålamod, att ge saker sin tid. En blomma växer och blommar, men den behöver sin tid. Så också våra drömmar. Men allt för lätt lånar vi upp, skuldsätter oss och köper oss fria från vår längtan, från våra drömmar och mål.

Ändå är det just denna längtan, detta tålamod och dessa drömmar vi behöver. Behöver för att ge vårt liv en mening. Vi behöver kampen, motståndet för att fortsätta att sträva.

Vi njuter som bäst när vi längtar som mäst.

Peter PC Carlsson

(se intressant)

Enbart yrsel saknas. Massor av symptom men inte yrsel. Kroppen mins och reagerar. Men ännu har jag inte blivit yr, inte känt mig som att jag precis stigit ur en båt efter att åkt i en gropig sjö. Mer och mer blir jag övertygad om att min kropp åter lever i stress. Den är åter stressad, åter reagerar den på alla vis den kan för att få mig att lugna ner mig, att ta det lugnt. Få mig att vila och koppla av.

Vad ska jag göra nu? Vad kan jag göra för att tala om för min kropp att jag mår bra, att jag inte är stressad? Jo visst, den senaste veckan har jag varit lite stressad haft mycket att göra och faktiskt känt mig stressad, men det är en kort tid, inte något bestående. Enbart tillfälligt och det är över från och med i morgon. Det är inte det som gör att min kropp reagerar, det har den gjort långt tidigare.

Att leva i stress, med stress är inget som går att vänja sig vid. Det vi kan göra är att undvika att försätta vår kropp i den. Alternativet är för mig att undvika att nyttja min kapacitet i livet, på jobbet. Eller att lära min kropp att det inte är farligt, att jag inte utsätter mig för stress. Detta trotts att kroppen slår bakut. Steg för steg måste jag visa den att jag mår bra. Frågan är bara hur. Hade jag vetat så skulle kroppen må bra.

Mycket av det vi upplever är styrt av våra tankar, av tidigare mönster. Mönster  som lever kvar i vårt undermedvetna, som ett minne i vår kropp. Min kropp mins hur det var, vad som var farligt. Den gör rätt i att minnas, att reagera och att påminna mig. Nu måste jag bara lära den att lita på mig, att lita till mig, att förlita sig på att jag åter har kontroll, att jag behåller balansen.

Kanske måste jag söka, kanske måste jag leta hela livet efter denna balans. Kanske måste jag jobba hela livet för att återskapa ett förtroende från min kropp att jag inte åter skall utsätta  mig för en skadlig stress. Faktum är att jag inte vet. Jag vet enbart att reaktionerna har en grund, även om de inte är reella. Att lära om är svårt, men även om jag nu har gjort det så återstår det för mig att bevisa för min närmaste bundsförvant -kroppen- att jag har lärt mig. Att jag är annorlunda, att jag lever på ett nytt vis.

Gamla hundar kan lära sig att sitta, även om det inte är lätt. Träningen fortsätter och jag tänker fortsätta den hela livet eller tills dess att kroppen accepterar att jag inte är det jag en gång var.

Enbart tillit
Peter PC Carlsson

Enbart kroppen minns. Minnen från en tid som varit, från det som fick den att gå igång. Under det senaste året har jag haft en mängd olika kroppsliga reaktioner. Delvis samma typ av reaktioner som jag hade under tiden jag var sjuk till följd av stress. Nu är jag inte stressad. Synd bara att min kropp tycks tro det.

Jag har ett jobb som stundtals är stressigt. Men efter att jag var borta till följd av stress under år 2000 så har jag lärt mig att mentalt hantera stress, att inte gå in i den och att till och med leva i en kaotisk situation under en period.

Jag minns ett av mina möten med min läkare under den period jag var sjuk. Han berättade ganska rakt att det kommer att vara så att min kropp mins saker som är stressande och att den kommer att reagera mot det även om jag själv inte är, eller känner mig stressad. Då tog jag inte det så alvarligt, trodde inte att det skulle vara så och förstod än mindre vad det skulle kunna innebära för mig.

Under det senaste året har jag skaffat mig frikort inom sjukvården till följd av att jag har fått följa upp diverse kroppsliga effekter. Efter att ha följt upp och uteslutit diverse saker som en husdoktor kan komma på så börjar jag mer och mer att tro att det är min kropp som tror att den är stressad. Det är inget fel på mitt hjärta trotts att jag gång på gång har haft hjärtinfaktliknande symptom.

Inget fel på magen heller trotts att den då och då inte kan behålla varken mat eller vätska. Så det min doktor pratade om när jag var sjukskriven för stress verkar nu vara i rullning. Kroppen minns ett mönster av det som stressar. Men jag är inte stressad. Hur lär man sin kropp det? Snälla kroppen du behöver inte fejka hjärtinfarkt, du behöver inte ge mig en sprutdiare, inte behöver du heller ge mig trötthet som gör att jag måste sova onormalt mycket, lika lite som du behöver se till att jag svettas osannolikt mycket. Älskade kropp, slappna av, jag mår bra, jag är inte stressad. Du behöver inte låta mitt hjärta slå i 160 lite då och då. Jag mår bra. Slappna av!

Men minnet av det som var är tydligen för starkt, och kroppen minns. Hur får man en kropp att glömma? Hur får man den att tro på att både den och jag mår bra? Att vi tillsammans klarar av det vi gör? Nu riskerar min kropps reaktioner att försätta mig i stress, att jag inte klarar det som annars inte är stressande. Reaktionerna kan bli en självuppfyllande profetia.

Så älskade kropp, låt mig vara, lita till mig, det är lugnt, det är ingen fara. Jag skall inte gå in i stressen igen, inte så som tidigare. Du kan vara lugn. Du behöver inte aktivera ditt "early warning system". Det gäller för mig att jobba på min tillit. Tillit till att jag klarar av, att jag inte går in i stressen. Att min kropp orkar med, att jag inte skall stressa den. Tillit, tänk om kroppen kunde känna det också istället för att gå på gamla minnen, att gå på gamla mönster. Jag är inte den jag en gång var.

Tidigare hade kroppens reaktioner varit bra i ett tidigare skede, nu är det tyvärr kontraproduktivt. Det är just så det är. En evig vandring där jag får lära mig vad kroppen acceptera och vad jag klarar av.

Enbart tillit.

Peter PC Carlsson

(Skrivet i november 2000 till min flickvän när jag var på väg ut ur mörkret efter min utmattningsdepression som orsakades av min dåvarande arbetsplats)

Vaknade ganska tidigt idag. Så gick tiden och jag fick plötsligt bråttom.... Promenad genom ett tämligen vackert Stockholm....  Steg på tåget och efter två tidningar börjar jag så att skriva till dig....

Att resa genom november med hörlurar och musiken från filmen "Once upon a time in America" lockar fram så mycket känslor... förlåt... jag menar tankar som leder till känslor... jag börjar att bli så medveten om att mina känslor bara speglar vad jag tänker och mina tankar kan jag styra.... Men det som sker runtomkring... allt jag ser... allt jag hör påverkar vad jag tänker.... Träd utan löv... eller träd med sprakande färger.... Regn på rutan eller skuggors spel genom fönstret.... Jag påverkas så starkt till att tänka.... Det ena eller det andra...

Landskapet passerar så fort... november utanför mitt fönster men det är inte som det en gång har varit... jag är annorlunda... jag är förändrad.... Saker sker och man byter perspektiv... ännu vet jag inte hur mina perspektiv ser ut... men de är förändrade... och står i ständig omdaning.... Ofta brukar jag veta vad jag vill... men så icke längre... målet just nu är bara att vara... kanske är det allt... kanske är det just det mål som ska uppfyllas och inget annat... tänk att kunna få vara... i varje stund... att bara vara... att kunna vara det fullt ut...

Äpple från bistron och the... åtminstone var äpplet gott... saftigt.... November... på något sätt verkar det så stilla.. så lugnt och vilande... all den jäkt... allt som jag brukar känna pressande och tryckande...står långt bort från mig just nu... jag bara är.... Och jag är tillfreds med att bara vara....

Livet kan ta ett annat tempo... och det är nog det jag ser... det jag skapar... ett annat tempo... ett annat sätt att leva... att vara... men det är långt... eller är jag delvis redan där... är jag redan här... är det så här det är att leva... att vara? Retorisk fråga.. klart att det är... det är så här det är att leva att vara i den stund.. den enda stund som finns.. nämligen denna stund... den som är just nu....

Viktig... viktig... så många runt om mig är så viktiga ... så upptagna... prat i telefon... protokoll som läses... anteckningar som görs....  Andra ideal som växer fram... jag är något.. men inte i den bemärkelse jag tidigare har tänkt... inte på det sätt jag tidigare har försökt leva..... jag tror inte att jag har slutat sträva... tvärt om... men jag strävar inte längre efter samma sak... jag strävar inte utåt.. jag strävar inåt... åt att upptäcka allt som finns i mig.. att vara där jag är... här och nu....

Sjöarna ligger stilla och grå... gräset har gulnat... en och annan enstaka häst betar på vattniga ängar... det är stilla... det är lugnt när november rullar förbi mitt fönster... ännu några löv biter sig fast i grenen som fött dem... ännu några gröna strån strävar upp ur marken som göder dem... men allt är en fråga om tid... innan sömnen faller och plogfårorna ligger täta över varje strå... november glider förbi mitt fönster och jag tittar ut och känner att jag är... är här just nu... istället för ett kompakt täcke av gråa moln ser jag mitt i täcket små strimmor av ljus... ljusare moln och av en blå himmel... civilisationen följer tåget genom november söderut.... Trådar som hänger och i vågor gungar fram... transporterandes värme och ljus... en och annan båt ligger övergiven kvar och väntar... väntar på vad... det stänker från hjulen där bilarna kör... the som kallnar och ett vattendränkt landskap i min blick... november är här och jag bara är... jag som bruka längta bort... längta till värme och ljus.. jag bara är....

Kroppen är lite öm... några muskler som är ömma... nöjet är mitt... funderade på mål med en öm kropp men jag satte inte upp några... nöjde mig med att njuta av att jag mer och mer lär känna min kropp... lär känna mig själv.... Vem jag är och vad jag kan göra här... hur jag är och vad jag ger till människor runtom mig... är det vad som är viktigt... hur man är... mot sig själv och mot andra...??? Jag bara är... och jag ska träna på att vara...

En ensam traktor på åkern som sakta och obönhörligt strävar fram och tillbaka i en omvandling från grönt till brunt.. från sommarens kraft till vinterns vila... fåra efter fåra ... teg efter teg... gräset upphör att vara.. men jag är... här .. och nu...

Jag spelade en roll igår... ingen viktig roll för världen.. men för mig själv... jag var mig själv och kunde känna med andra.. kunde ge av vad jag ser.... En arbetskollega kunde se sig själv genom mig... kunde se hur livet rusar som övervarvade motorer på väg att testa de yttersta gränserna för sin förmåga.. med hopp om att loppet snart är över... i varje stavelse varje ord kunde jag känna lugn och visshet om att jag gav små, små nycklar att använda.. inte nu... men sen... att fundera över och reflektera över att smälta och ta in....

A vacklade mellan mellankolli och tårar... en nära vän med en ännu odiskuterad oförätt hade under dagen fått alla livsuppehållande apparater frånkopplade... hur säger man förlåt till någon som inte längre kommer att finnas? Hur kommer man vidare från en känsla av att ha lämnat sår i andra? Tårarna rann och jag följde med på en promenad genom Stockholm denna november kväll. Från trevande till fritt flödande ord la hon fram sin sorg....  Jag kunde följa och lyssna och peka på att handling var mer än outtalade ord av förlåt.... Små, små nycklar till egna dörrar inom...

En ensam stuga i kanten av en skog av barr... stilla stiger röken vit upp genom luften..... en hund nosar i backen kanske efter ett spår av vilt.. husse väntar i höga gröna Tretorn stövlar på att få löga an och lägga ner ... kanske ett rådjur... vad vet jag... men det är november som passerar framför mina ögon.... En grävmaskin leder vatten i nygrävt dike på sin långa färd mot sjön och havet ... min tanke följer pölarna jag ser ner i det nygrävt leriga diket för att sakta efter hand klarna och porlande eller möjligen i ett stilla flöde nå en å för att sedan finna en sjö och vidare därifrån genom nya åar mot saltare vatten där friheten är så mycket mer obegränsad än en lerig pöl på en åker i Östergötland.... November med avtagande doft av allt liv som sprakat färdigt för detta år.... Den första vilan detta årtusende tar sin början och jag söker en form att vara... jag ser omkring mig och jag är.. här och nu... en skolbyggnad och barn i bullsiga täckjackor ... trådarna följer ännu med för leverans längre fram.. eller längre upp... som vågor följer de oss för att sedan ta en annan väg genom en upphuggen gata i skogen...

S. det är så mycket som har hänt detta år.. så mycket som har lett mig ditt jag nu är... som jag ännu inte förstår... och jag både sörjer och gläds ... ett år som för alltid har satt spår i mig och som har vänt ut och in på saker inom jag inte trodde fanns... på vägen detta år mot november har jag varit både vilsen och trygg.. det är så mycket jag inte förstår.. så mycket jag ännu inte klarar av att känna men det finns strålar av sol som ständigt tränger sig in.. som ständigt gör sig påmint och säger.. hej... glöm inte bort mig... jag finns även när det är mulet.. även då finns jag ... ja framförallt då finns jag.. även när du inte ser det.. även när du inte känner det så finns jag och lyser på dig....

Så många gånger så många av mina tankar har känt dig... har upptagits av dig och jag vet hur du har varit min sol.. hur du har kommit med mängder av små, små nycklar till mig som jag försöker att lära mig att använda... du hjälper mig att öppna dörrar och fönster inom så att solen kan komma in om det så är november som rusar fram utanför mitt fönster....

S. jag vet inte hur mycket.. jag vet inte ännu riktigt vad.. du har betytt och betyder för mig men jag vet att du har varit och är en värmande glädjekälla på min väg genom år 2000 in i det mörka november som av någon anledning tycks vara ljusare än jag kan minnas... och lättare att leva i än jag har fruktat....

Det finns så mycket att säga... men jag har inga ord för allt som finns inom mig.. kanske kommer de.. tills de finns där vill jag bara säga de viktigaste ord jag har... "Tack, tack för att du finns!!!"

Kram Peter PC Carlsson

Enbart tomt och utan innehåll. Så kan livet vara, så kan det kännas. Utan mening, utan mål. Vad annat än att fostra ett barn, två, tre eller fyra. Se dem, hjälpa dem att stå på egna ben. Men vad mer har livet för mening? Så ensam med min känsla, av meningslöshet, av ett liv utan mål och mening. Jag kan inte finna, inte se, inte ens drömma om ett liv med mening.

Så varför vandrar jag, varför andas jag, varför uppfyller jag jorden? Vad är min mening förutom det jag redan givet denna jord? Mina barn. De lever, de växer och jag behöver bara veta att de har ett stöd, en stadga att växa.

Har mitt liv nått sin mening, sitt mål, sin destination? Bör jag stiga av, sluta ta plats eller finna ännu ett mål, ännu en mening? Men vad är det? Spelar det någon roll, betyder meningen något. Har livet i sig en mening? Jag tror inte det, då skulle det ju upprätthållas till varje pris i alla lägen. Men livet har mening när vi finner den, när vi finner att vi kan spela roll. Att vi, att jag, du, kan spela roll. Men med vad, i vad och varför?

Tomt är livet tills vi fyller det med något, med mening, med lust, med mål. Utan mål, utan mening utan en känsla av att spela en roll, att finna ett sammanhang så har vi svårt att se vår betydelse. Då riskerar livet att bli tomt och innehållslöst och vi brinner snabbt upp, snabbt ut. Utbrända vandrar, faller vi ut.

Livet är nu, just nu och just nu lever jag men för vad utom mina barn? Vad ska jag leva för sedan, för vad och varför? Söker det svaret och söker det snabbt, tiden går, den biologiska klockan tickar, jag växer och så gör mina barn. Vad ska jag göra när de står, när jag finner dem trygga, när jag inte längre behöver bidra?

Så jag söker mitt nya mål, min nya mening. Jag har uppfyllt världen, uppfyllt den med det som gör världen bättre till följd av att just jag har levt. Mina barn. Så vad ska jag nu göra, vad ska jag nu uppleva, uppfylla, sträva efter?

Vad? Behöver vi mål, behöver vi anledning att leva, eller kan vi bara göra det, leva? Leva!

Vet inte, har inget mål. Jag har nu en mening, jag har nu en uppgift, att finna min nya roll, min betydelese. Kan inte säga att jag ligger här och duger, jag gör inte det, jag duger inte, eller jag har dugt färdigt. Jag är klar. Vad mer skall jag göra. Vad mer skall jag uppfylla? Vet faktiskt inte det. Det är mitt mål, min mening att finna. Finna min mening.

Livet har en mening att uppfylla världen men sedan, när det är gjort behövs en ny, eller kan jag enbart njuta av att finnas, att vara. Hur gör jag då? Hur? Jag är en tvivlare, jag är en tvekare jag söker alltså finns jag. Utan mitt sökande jag vore jag ej här. Men jag söker så jag finns.

Ensamhet är det som omger mig, ensamhet, enslighet. Så ensligt att somna att vakna att leva. Ensligt i ensamhet och ensligt i flersamhet. Jag lever, men hur och varför? Meningen söker jag, vart är den. Giv mig en mening och jag skall lära mig den, jag skall leva den, uppfylla den och vilja uppleva den. Leva den.

Ledsen min vän, men jag känner mig ensam här, det är ensligt här. Ta hand om mig, ta hand om dig! Jag lever än så låt oss leva samman, leva ihop. Lämna mig inte här. Lev med mig. Se mig, rör mig, eller lämna mig här och gå! Låt mig vara, låt mig sova, eller väck mig nu, håll mig vaken, vaken. Ge mig lust, lust att le, lust att leva. Om så för bara ännu en dag, en enda, en enda dag av leende, levande. Så kom och le, le med mig, lev, lev med mig.

Enbart leende och levande vill jag leva.

Peter PC Carlsson

Enbart dance. Ja, så är det. Fredag och tröttheten slår till. Att vara klok, fyndig och spirituell är det jag vill men kraften är liksom inte här. Dock väntar jag med en pilsner i handen att det skall bli kväll. Kväll då dumburken underhåller mig, ger mig kraft att slappna av, le och skratta. Just nu heter underhållningen "Let´s dance". Jag tittar och ler, låtsas att jag förstår, att jag är med, att jag är social och är en del av den kultur som TV förmedlar... Verkligheten är att jag sover med öppna ögon, skrattar med tomma lungor och hoppas att ingen ser att jag inte är här.

Let´s dance, jag är med.... Ge mig tango! Det dansas och snackas och tiden går. Det är fredag, tröttheten regerar. Så låt oss titta på dans, men för tusan, låt mig slippa att dansa. Låt mig bara vara sensuell, vara nära, vara här, vara vacker så som jag är!

Nå, det var en dröm, enbart en dröm. Mer kommer jag inte att begära. Att få vara med i en dröm, din dröm, så som du är med i min.

Jag går ut, bjuder upp och dansar. Kan du bugga? Tango? Kanske en foxtrott, eller bara dra en vals. Jo det kan vi alla, att valsa, att ljuga. Men jag vill dansa, känna rytmen, med dig, känna dina slag. Ditt hjärtas puls i min hand. Dunk, dunk, vi lever, vi rör oss i takt. Dra en vals med mig och jag valsar runt med dig!

Neeeejjjj.... Stoooooopppp. Jag vill inte, orkar inte. Är trött lite ledsen. Vill inte mer... om jag släpper fram.... De känslor jag känner... då är det åter sorg... inte glädje, inte humor inte lätthet i skrivande. Vill inte. Vill inte, så enkelt är det.

Jag har dagar då jag bara inte orkar vara social, inte orkar leva ut, inte orkar leva så att jag ger dig energi. Jag orkar inte. Ledsen för det, men så är det. Jag orkar inte. Bryr mig inte om dina behov, dina begär, din längtan och din lust. Jag orkar inte. Orkar inte. Jag vill bara inte. Även om jag inte vet vad det är jag inte vill. Men vill, det vill jag inte. Det vet jag, orkar inte.

Så är det. Jag vill inte mer. Att bara få sluta dansa, att bara få sluta ta ännu ett steg. Jag vill inte det. Vill bara sluta gå, bara sluta valsa, bara sluta röra mig av tvång. Vill inte. Det är det jag vill, att inte vilja. Vill inte.

Nu kom den, känsla... kunde inte stå emot... den kommer ständigt, var dag och jag står emot, ingen märker något men just nu kom den, just nu när jag skrev och jag orkade inte så emot. Jag vill inte mer. Vill inte, inte mer.

Så ta mig bort, ge mig ro! För jag vill inte mer. Inte ett steg vill jag ta, inte en sväng, inte just nu, kanske sen, men inte nu. Jag vill inte, orkar inte. Just ni vill jag inte mer.

Vill sluta mina ögon, vill somna in, vill lägga mig ner, le och låta förledas. Det är vad jag vill, att ledas bort, ledas någon annanstans, bort, dit jag inte känner. Led mig, förled mig ge mig en chans att leva där, långt, långt bort från här. Jag vill ledas, avledas och förledas bort.

Har så svårt att orka leva här, att orka leva just idag.

Jag ger, ger och jag ger. Men den finns en gräns för min givmildhet. En gräns för det jag kan, det jag orkar. Jag är inte där, men jag är nära. Orkar inte mer. Vill inte mer! Vill inte. Vill inte sprudla, vill inte bjuda på mina tankar, min energi, min lust och min längtan. Vill inte. Orkar inte. Så let´s dance. Låt mig va, låt mig sakta vaga, sakta gunga fram. Jag vill inte, orkar inte dansa fram.

Ibland är livet lätt, ibland är det tungt. Idag är det åter tungt. Orkar inte leka, leka med orden. Vill inte leka alls, vill inte.

Det har varit en bra dag. Jag har ett nytt erbjudande, något jag vill ha. Jag är glad... hurra! ... Hurra. Men jag orkar inte, inte just nu, inte vara glad, inte vara så som jag vill. Just nu är jag svag, just nu....Snart är det åter bra. Snart. Men inte nu.

Vi lever så. Vi lever. Oftast förnekas allt som är tungt, allt som gör ont. Det är ont, det är fult. Kanske är det så. Just nu har jag ont,  just nu känner jag mig ful och jag gör vad jag kan för att leva. Leva nu, leva fullt även om jag är ful. Så jag lever och jag skriker av smärta. Men kom, kom och låt oss dansa. För jag vill dansa, jag vill leva, och jag vill göra det nu, just nu... när jag inte orkar, just nu då jag gråter. Så kom, kom och gråt med mig, kom, kom och valsa runt med mig. Kom.

Enbart kom.

Peter PC Carlsson

080213 Enbart förlåtelse

Enbart förlåtelse, det svåraste av allt är att förlåta sig själv. Förlåta andra är lätt i jämförelse med att förlåta sig själv. All den otillräcklighet som jag bär på, alla misslyckanden, alla krossade drömmar och brustna förhoppningar. Allt det ska jag förlåta mig för. Det är inte lätt att förlåta, än mindre sig själv. Men jag försöker, förlåt mig.

Att förlåta, kunna lämna något bakom sig. Låta det vara, lägga det bakom mig, förlåta det som hänt och förlåta mig själv. Förlåta mig för att jag inte är den jag vill vara. Förlåt för att jag är tjock, för att jag är trött, att jag inte är rik. Förlåt för allt. Förlåt. Det är så lätt att säga, att skriva, men att verkligen förlåta sig själv för sin otillräcklighet, för allt det man inte uppnått, det är svårt. Förlåt mig för att jag inte kan förlåta mig.

Allt sedan min utmattningsdepression har jag jobbat med förlåtelse, att finna vägar att förlåta mig själv för mina brister. Att förlåta är att acceptera sin egen ofullkomlighet, otillräcklighet och sin oförmåga. Förlåta är att acceptera sina brister men också att vilja förändra dem jag kan förändra. Men hur skall jag kunna förlåta mig själv för min otillräcklighet, för att jag inte klarat det jag velat, det jag vill. Att förlåta är att ge upp, men också att kunna gå vidare. Tänk att kunna förlåta sig själv, lägga sig ner och känna att man duger. Duger för den man är. Förlåten för sina brister, omtyckt för den man är.

År efter år har jag brottats med just förlåtelsen, att finna den, att kunna känna hur jag förlåter mig själv. Massor har jag förlåtit mig själv för och kunnat lämna bakom mig. Men det finns så mycket att förlåta, så många brister, så mycket otillräcklighet, så många o att förlåta. Att bara lyfta fram en enda sak att förlåta sig själv är jobbigt. Tänk att kunna säga. Jag förlåter mig själv för att jag inte lever tillsammans med alla mina barn. Hur ska jag kunna förlåta mig för det? Hur ska jag finna en väg att förlåta att jag inte finns där i vardagen. Att jag inte är deras dagliga far, bara en pappa då och då. Hur ska jag finna vägar att förlåta mig för det?

Eller hur ska jag förlåta att jag inte orkar vara den jag vill, att jag inte lever i min drömvärld. Att jag inte känner mig lycklig och glad trotts allt som jag har. Förlåt mig för dessa känslor, förlåt. Att förlåta är så svårt, att verkligen förlåta och acceptera sig själv för sina fel, för sina brister. Förlåta och kunna älska sig själv, för den man är. Ständigt jobbar jag med min förlåtelse. Ständigt förlåter jag mig och ständigt finner jag nytt att förlåta. Denna evinnerliga otillräcklighet.

Tänk att kunna sätta sig ner en enda kväll och känna sig nöjd, förnöjsam med sig själv med det jag gjort, med det jag förmår. Var dag stiger jag upp och gör det jag förmår idag. Vissa dagar är det massor, andra helt otillräckligt. Det är dessa andra dagar som jag skall förlåta mig själv.

Enbart förlåt, så som jag förlåter andra vill jag förlåta mig själv.

Peter PC Carlsson

Enbart sömn är läkande, helande och renande. När kroppen är trött så märker vi det, när hjärnan är trött har vi svårare att märka. I dagens snabba värld av krav, måsten och själförverkligande tror vi oss kunna hinna med allt och lite till på en ena gång. Väntans tider är för bi allt är just "just in time". Vi hinner precis till deadline, vi hinner precis till tåget, till dagis, till jobbet, till träningen, till affären innan det är för sent. Kanske hinner vi precis i säng innan det är dags att stupa, för vi stupar i säng, vi rasar, vi faller utom ibland, ibland när vi är lediga när vi har lov då kryper vi till kojs, vi ligger och drar oss, vi ligger och läser vi njuter av att vara lediga. Men det vi egentligen njuter av är inte ledigheten utan av vilan, av att få ligga ner och vila. Här ligger jag och duger.

Ständigt har vi något att göra, något vi tror att vi måste, så vi ilar på i våra ekorrhjul, runt, runt och runt igen. Om och om igen. Barn skall hit, de skall dit, det är möte här och det är träffar där, det är löpning dit och det är handlande där. Frejdigt fejande, heja, heja friskt humör, det är det som susen gör, heja. Ja, heja, eller snarare hu vilka hejare vi skall vara. Vad händer om vi inte gör allt? Vad händer om skjortan används två eller tre dagar istället för en, vad händer om den inte ens när den är ren blir strykt, vad händer då? Vad händer om jag bara stryker skjortan där fram, den del som syns under kavajen.

Vad händer om inget händer när vi tar det lite lugnare, hjälp vad händer då? Betyder det att det jag tidigare gjort varit oviktigt? Har jag varit oviktig? Bäst att stryka en skjorta till och en till, viktigt, viktigt. Även det som inte syns skall vara strikt och strykt, av med kallingarna och stryk. Ja stryk skulle jag ha, ostrykta underkläder.

Så många bilder av hur det måste vara, att det skall vara på ett visst sätt, så vi fejar och ligger i. Så ska vi förverkliga oss själva, studera och motionera, göra karriär och fostra barn byta blöjor och sjunga i kör. Men det är bäst att vi skyndar oss om vi skall hinna. Hinna vad? Vad är det vi skall skynda oss att hinna? Dö? Eller varför har vi så bråttom?

Jag blir trött av bara tanken, tror jag sover lite till, det är läkande, helande och renande. Kanske är det självförverkligande, en piggare kropp vaknar, en klarare skalle ser sig omkring. Återhämtning, tänk att vi ständigt missar just det, återhämtning. Påfyllning av energi det är att vila, att ta det lugnt att ärligt kunna säga Här ligger jag och duger.

När någon säger "Och där ligger du och skräpar" så svarar du "nej, jag ligger här och duger" eller är någon säger "Och där ligger du och gör ingenting" så svarar du "jodå, jag ligger här och duger!"

Vi måste vila, måste fylla på energi, vårda och ta hand om. Det är att duga, det är att prestera. Just nu presterar jag vila. Jag är ännu trött så än är inte målet uppfyllt trotts att jag vilat flera dagar. Lyssna på din kropp, jobba och prestera och sedan vila, lugn, ro och stillhet. Att finna just den fina balansen mellan vår förmåga att göra och att hämta ny kraft är svårt men nödvändigt. Det är i balans som vi mår bra, som vi både presterar och är glada. Det är där vi kan njuta av våra liv, i balans. Har du din balans, vet du vart den finns, var den är? Är du där?

Ledsen men nu ska jag inte skriva mer, nu är det dags att vila, koppla av, lägga mig ner och känna att jag duger, enbart duger för den jag är. Även om jag skulle sova.

Enbart duglig

Peter PC Carlsson

Enbart vila är det jag nu gör. En vila efter några intensiva dagars jobb. Att jobba mycket, att lägga många timmar och att känna adrenalinet flöda under en kort period är inget farligt. Att känna en kortvarig stress är inget som vi blir utbrända av. När Zebran flyr från Lejonet så fylld hon av adrenalin, ett adrenalin som ger kraft och styrka som är utöver Zebrans normala förmåga. På samma sätt fungerar adrenalinet hos oss människor. Vi flyr när vi måste men oftast utan att kunna förbruka adrenalinet genom våra muskler.

Kortvarig stress är inte farligt, det kan till och med hjälpa oss att fokusera att enbart göra det som är nödvändigt för att klara vår uppgift. Men därefter ska vi vila. Låt topprestationen avlösas av en lugn period, av vila. Så efter några dagars topprestation villar jag nu. Jag tar det lugnt på jobbet, gör lite gran, jobbar några timmar och går sedan hem för att koppla av. Men viktigast av allt är att jag gör det utan minsta dåligt samvete. Jag har toppresterat och nu ska jag återhämta mig.

Vårt vanliga fel är att vi tror att vi ständigt skall presstera på topp. Det går inte, vi förmår inte det. Åtminstone inte i längden utan att till sist ha förbrukat även de reserver vi bär med oss.

Villan är nödvändig för att både kroppen och hjärnan ska återhämta sig. Att ta det lugnt, att koppla av, att sova, att slappa. Att ligga ner i sängen och känna "Här ligger jag och duger". Det är målet för min avkoppling.

Konstigt nog bär många av känslan att vi ständigt ska prestera på topp. Att vi ska vara maxpresterande varje stund som vi är vakna. Både på jobbet och hemma. Varför då? Vad är det för en märklig bild av hur en människa ska vara. Om du just har löpt ett maratonlopp så är det knappast någon som förvänta sig att du genast ska löpa ett till och ett till och ett till. Nej du måste vila. Du måste också träna för att kunna topprestera. En del av träningen är justavkoppling, vila men också närvaro. Att träna vår närvaro. Jag är här och nu, inte någon annan stans. Min kropp är här och jag är här med mina tankar, med min blick, min hörsel, min känsel, ja med alla mina sinnen. Jag är här. Att vara i nuet är så svårt, att inte tänka på saker som varit, som gör oss förnärmade, förbittrade, besvikna. Att inte tänka på allt som skall komma, problem eller möjligheter. Bara vara här och nu. Det är bara här jag är.

Jag behöver träna det än mer, liksom att bara njuta av en utmattning efter en topprestation. Tillåta mig att vila, att koppla av och koppla bort. Nu vilar jag, nu tar jag det lugnt.

Jag vill tillåta mig att missa möjligheter, missa krav, måsten och mycket av det jag tycker att jag borde. Nu villar jag, just nu är det vila som krävs, som jag behöver. Ger jag mig inte den vilan, den återhämtningen så är jag inte professionell. Jag undergräver då möjligheterna att prestera på topp, att vara närvarande och alert.

Så nu är jag professionell, jag slappar på jobbet, jag tar det lugnt och jag vilar när jag kommer hem. Saker får vara så länge, ett litet tag, någon dag.  

Så jag sätter mig i min fåtölj, lägger benen på fotpallen och kopplar bort, kopplar av. Jag sjunker in i ett lugn, känner mig nöjd med det som gjorts, njuter av tröttheten, prestationen och känner hur jag domnar bort. Vila, enbart vila. En vila i kropp och själ. Att inget göra, att bara känna mig nöjd och njuta av det. Slappt sitter jag här och njuter för att kunna vara professionell.

Enbart professionell

Peter PC Carlsson

Enbart trött, enormt trött. Efter ett antal dygn av arbete mer eller mindre varje timme på dygnet så är det klart. Målet är nått, villkoren uppfyllda och leveransen är gjord. Med nöjda men tunga ben trampade jag hem på min cykel i natt. Jag/vi hade klarat det, vi hade gjort det omöjliga möjligt. Fokuseringen var enorm, koncentrationen på topp, minut för minut, timme efter timme och dag efter dag. Ett enormt fokus och koncentration på det som är viktigt, det som är nödvändigt gjorde att vi klarade produktionen trotts att det enbart var teoretiskt möjligt. Men nu är det gjort och jag känner mig nöjd, känner mig tillfreds och känner ett välbehag i trötthet. Ett välbehag som enbart ett riktigt gott arbete kan ge. Tillfreds, vetskap av att gjort mitt yttersta, att presterat och levererat, trotts oddsen. Det ger en tillfredsställelse, ett välbefinnande i tröttheten.

Jag vet också att det skulle kunnat bli så mycket bättre, vet att jag/vi kunde gjort mer, gjort ytterligare, format till fulländning. Men inte under dessa förutsättningar. Vi lyckades komma i mål och det var mer än som kunde krävas. Så jag känner enbart en känsla av välbehag, av förnöjelse av stolthet. Att lyckas, att vara nöjd med det vi gjort även om jag vet att under andra omständigheter kunde jag gjort bättre.

Det är den inställningen som är skillnaden, den inställningen, det förhållningssättet som gör att jag kan känna ett välbefinnande i det som gjorts istället för att se till vad som saknas, vad som under andra omständigheter varit möjligt. Det är det som gör att stressen inte blir bestående, utan enbart en adrenalinkick för att klara presstationen i stunden. Ett lugn omger mig nu. Det är klart, det är gjort och jag är nöjd, nöjd men min insatts. Nöjd med mig själv.

Tidigare, innan min utbrändhet, hade jag enbart sett till det jag inte hunnit med, det jag inte lyckats med (trotts förutsättningarna) och känt ånger, skam och skuld för dessa brister. Nu känner jag stolthet, trotts allt jag inte hunnit med, trotts allt som saknas och allt jag inte lyckats med. Stolthet just för att det gick beroende på förutsättningarna.

Så den trötthet som nu finns i kroppen är skön, den känns välförtjänt och jag kan njuta av den. Kroppen, hjärnan är trött och behöver vila. Ansträngningen, anspänningen är över och nu tar avkopplingen vid. Jag går till jobbet och tillåter mig att vara slö, att vara slapp och enbart njuta av min prestation. Att presstera på topp förutsätter också förmåga att vila, att koppla av att släppa och låta saker falla. Nu gör jag det, jag njuter av min mentala och fysiska trötthet, jag ska gå in i den några dagar. Prestera och vila, tillåta mig att vara nöjd ett litet tag. Buffra upp energi, suga åt mig beröm och tacksamhet. Inte slå ifrån mig genom att förringa. Ta emot tacksamheten genom att säga tack. Tack, enbart tack. Och njuta av tröttheten efter ett gott arbete. Tillåta den att få plats, att ge den utrymme att finnas. Minska kraven på prestation och bara få vara några dagar.

Enbart tacksam för tröttheten

Peter PC Carlsson

Enbart tempo är vad det har varit de senaste dagarna. Visst kan jag planera för att få tid att göra saker innan deadline, visst kan jag planera för att få underlag och kunna börja producera. Men det räcker inte alltid med planering. Verkligheten för mig och inte minst för andra gör att det ofta blir förskjutningar. I dessa lägen kan jag välja att säga Nej, det går inte eller acceptera att lägga in en turboväxel under några dygn för att klara av det som skall göras. Det är inget självklart val, inte minst utifrån hur man skall hantera stress.

För egen del sa jag tidigare alltid jajjemän, det går bra. Numera säger jag. Jag kommer att göra ett ärligt och tappert försök trotts att tiden talar emot mig. Jag ser att det är teoretiskt möjligt, men jag vågar inte lova något.

Det kan tyckas som en marginell skillnad men det är det inte. Dels spelar det roll för mig. Jag pekar på att det är egentligen för sent och inte längre möjligt, men trotts det kommer jag att försöka. Jag säger samtidigt att det är inte mitt fel om det inte går, det är för sent och det beror inte på mig men jag kommer att göra vad jag kan för att det skall bli möjligt. Samtidigt säger jag att jag kan inte garantera att det går. Dvs jag ger mig själv marginaler och möjligheter att backa ur.

När jag som tidigare enbart sa jajjemän. Då gav jag inga reservationer och all press låg då på mig att fixa produktionen trotts att det kanske berodde på andra att det inte kunde gå. Så tidigare förhållningssätt gav mig skulden om det inte gick och nuvarande ger mig äran om det går. Det är en vässäntlig skillnad, inte bara i form av att få ära eller skuld utan också i för mig själv. Känner jag att det är mitt fel, eller känner jag att det är min förtjänst?

Det är inte en fråga om nyanser, det är en fråga om att vara tydlig och att visa att jag kommer att göra mitt yttersta för att det skall gå. Dessutom skulle jag med nuvarande förhållningssätt inte känna skuld för att det inte gick. En mer realistisk bild över min förmåga att klara, att lova. Givetvis ger massor av jobb under kort tid en massa adrenalin och skapar stress. Men det betyder inte att det är negativt. Intensivt arbete där vi känner stress är ok om vi efteråt ger oss tid att vila, återhämta oss. Men främst är det vårt förhållningssätt som avgör hur vi tar stressen.

Att redan från början vara tydlig med att detta kommer att bli svårt, detta är egentligen inte möjligt gör att jag väljer ett förhållningssätt som skyddar mig. En sköld mot att känna skuld, dåligt samvete och skuld för att det inte går. Nu kan jag nöjd lämna resultatet efter mig bara genom att ha klarat av det. Skulle jag haft förhållningssättet från början att jajjemän detta fixar jag. Då krävs det redan från början att jag skall klara det och det är först när det är ett riktigt bra resultat som jag kommer att känna mig nöjd, först då som jag kommer att få en positiv respons.

Tydlighet i huruvida det är möjligt, vad det kommer att krävas för insatts är avgörande för hur jag sedan ska uppfatta mitt eget resultat och framförallt för vilken form av respons jag kommer att få.

Förhållningssätt kan jag alltid välja, men jag kan inte alltid välja över hur min arbetssituation kommer att se ut, hur andra skall agera. Förhållningssätt är inte bara en sköld mot att känna otillräcklighet, det är också frågan om professionalism. Att göra bedömningar och vara tydlig i förutsättningarna.

Men nu är det tempo, nu är det produktion. Även om jag har angett att förutsättningarna gör att jag inget vågar lova så rusar adrenalinet i kroppen. Timmarna går och jag jobbar så många jag orkar. Det enda jag har sagt är att det är teoretiskt möjligt och att jag skall göra allt vad jag kan för att det skall gå. Jag är nöjd med det.

Enbart nöjd.

Peter PC Carlsson

Enbart otillräcklighet var det jag fann. Det vi framförallt pratade om i samtalet häromdagen. Den känsla som jag ständigt bär med mig, den och ytterligare en, skuld. Otillräckligheten har jag känt sen... ja, jag vet inte när. Så länge jag minns. Jag räcker inte, räcker inte till. Mina, andras och förväntade förväntningar är det som ger mig känslan. Vad är jag, att känna mig tillräcklig. Har jag rätt att vara det, tillräcklig. Tillräcklig för vad? För ganska mycket egentligen. Ändå är det just bokstaven O som jag fäster mig vid, Otillräckligheten. O som i icke. Icke tillräcklig. För vad, för vem?

Jag bär med mig mitt liv, dagligen, stundligen. Hela jag är närvarande, även när jag inte vet det. Hela mitt jag, all min kapacitet, allt det som gjort att jag nått ditt jag nått. Att jag lyckats med allt det som gjort mig till den jag är. Ändå är det just bokstaven O som jag har så lätt att fästa mig vid. O. O Oooohhhh vad det låter bra, det är OOOOet i i Ordet som gör det.

O, vad det låter bra, o vad jag skulle vilja känna att jag är tillräcklig. Att jag räcker, att jag är bra, att jag duger, att världen är nöjd med mig. Så få som bryr sig, ändå bryr jag mig om just mitt o, just det att jag inte känner att jag är och gör tillräckligt. Prestera mera!

Prestera mera kärlek, prestera mera närhet, prestera mera jag är här för dig. Prestera mera nöjdhet. Prestera. Prestera.

Jag vet att jag försökt att göra mitt bästa, jag har till och med gjort det, mitt bästa. Jag har inte kunnat göra mer, det har varit allt jag har kunnat. Ändå, ändå känner jag mig inte nöjd. Jag tycker att jag borde kunnat mer, att jag borde gjort mer, funnits mer, levt mer. Allt, borde jag mer. Så O-tillräcklig, så mycket O.

Jag vill finnas för alla de jag älskar, jag vill vara en viktig person, en som man kan luta sig emot, en som man kan älska, en som man kan se upp till, en som du kan tycka om, en som jag kan tycka om. Skulle så gärna vilja just det, tycka om mig själv, för den jag är, tycka om mig för att jag är. Att jag är som jag är. Inte trotts det, utan just för det. Men jag är otillräcklig. Tänk om du kunde tycka om min otillräcklighet, om den räckte för dig, om den räckte för mig. Tänk om jag kunde tycka om mig för att jag är jag. Tycka om mig för att jag är otillräcklig. Att det vore tillräckligt.

Enbart en stund av tillräcklighet skulle vara tillräckligt. Känslan av att vara komplett, att vara hel, att vara fullkomlig. Gud, vad jag längtar efter det, fullkomligheten, tillräckligheten. Men det jag känner är just ett stort O.

Enbart O

Peter PC Carlsson

Enbart en bekräftelse på att vi duger, på att vi är bra, på att vi är Ok söker vi. Ständigt, ständigt vill vi bli bekräftade. Duger jag? Är jag OK. Vi köper och konsumera för att känna oss bra, för att bli OK. Snälla säg att jag är bra, säg att jag är duktig, säg att jag duger! Men för helvete säg att jag duger!

Att bli älskad att bli sedd för den vi är, är grundläggande behov. Hjalmar Söderberg skriver i sin bok "Doktor Glas" från 1905:  "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

Ständigt söker vi bekräftelse på att vi är OK. En del mer än andra. En del behöver dagligen och stundligen framhäva sig själva för att bekräftas att de är bra. Jag har mött så många som har en ständigt behov av bekräftelse, antagligen för att de inte känner sig tillräckliga. För att de inte kan känna att de duger. Otillräckligheten står ständigt på lur. Ständigt jagas vi av monster i vårt huvud som hävdar att vi måste, att vi borde att vi skulle. Ständigt, ständigt.

Så snälla säg att jag duger! Att jag är bra för den jag är.

För ett par år sedan lästa jag extra på universitet. Det var mitt i den tid då jag var sjukskriven för utbrändhet. På en anslagstavla såg jag en rubrik till en föreläsning "Här ligger jag och duger". Här ligger jag och duger. Jag läste om och om igen. Tårarna steg i mina ögon folk gick förbi, salt vatten rann ner för mina kinder och bildade små våta sträck. Kvar stod jag, Här ligger jag och duger!. Salt vatten, snor droppade och jag stod kvar. Här ligger jag och duger.

Någon stans inom mig gick en föreställning sönder. Föreställningen att jag är värdet av det jag gör, värdet av mina prestationer. Motsatsen till att jag ligger här och duger. Jag stod kvar, tårar, snor rann. Studenter gick förbi.

Där stod en gubbe och grät, en gubbe stod där och snorade ner universitetet. Stod han där och dög? Nej han dög inte. JAG dög inte. Jag stod inte där och dög.  !

Det var just det, att inte duga. Att ständigt känna behov av bekräftelse. Att duga, att vara OK.

Att duga som den jag är, det är ett mål. Att älska mig själv för den jag är. Trotts mina brister, trotts mina fel. Trotts allt det jag skulle vilja vara. Så älska mig, älska mig, älska mig för den jag är? Men det gör jag inte. Jag älskar mig inte, jag duger inte. Jag bekräftar mig inte! Jag ligger inte här och duger. Duger du för den du är?

Jag vill älska mig själv, älska mig för den jag är, för den jag blivit, inte för den jag önskar att jag var. Jag är. Det borde räcka. Jag är! Så jag borde älska mig för att jag är. Jag borde duga. Jag vill duga. Så snälla jag, bekräfta mig! Bekräfta dig. Jag är bra som jag är, med alla mina fel och brister. Är du bra som du är, med alla dina fel och brister?

Jag bekräftar dig, du är bra, du är underbar. Med alla dina fel och brister.

För att vandra, för att gå, för att leva kan vi inte göra det allena. Vi behöver bekräftelse, vi behöver stöd för att känna att vi är älskade för just de vi är. Så älska mig, älska mig så som jag älskar dig!

Men jag kan inte älska mig, jag har inte lärt mig det ännu. Så jag likt så många andra vandrar runt, söker stöd, söker bekräftelse för att känna att just jag duger. Tänk en dag kan jag ligga ner, titta upp i skyn och sluta mina ögon, sluta dem och säga med sanning "Här ligger jag och duger". Vad mer kan jag då begära?

Att ligga ner och duga, att inget göra men ändå duga. Duga för den Jag är. För den Jag har blivit. Så älska mig, slå mig, bind mig och piska mig men snälla du låt mig åtminstone känna, höra och veta att jag duger.

Enbart duger

Peter PC Carlsson