Enbart sol som kommer åter. Känsla av våren är här, några värmande strålar och lyckan ler åter. Varma strålar på min frusna kind. Sol som fyller mig med glädje, ge mig färg. Livet i grått får helt nya nyanser. Grå nyanser blir blå, blir röda, gröna och sköna sprakande färger. Huden vaknar och blir rosa av din smekande värme. Jag rodnar vid din beröring, får färg på mina kinder och min panna. Värmande gyllene färg. Skimrande av sol i min själ och över hela min kropp, det är min längtan. Sol som värmer, och som ser mig, låter sina strålar smälta just mitt frusna hjärtan.

Jag sluter ögonen och riktar in min slutna blick mot solen. Dess strålar som både värmer mig och med målande penseldrag lägger mig i gyllene färg. Skimrande efterlängtade sol som fyller dagen med ljus, livet med värme. Sol som väcker mig åter som får hjärtat att slå och min själ att blomma. Värmande drag av en penslande sol.

Det kilar i kroppen som när du ser på mig, när jag känner dina fingrar nudda min arm, jag rodnar och längtar. Vill bli värmd vill bli sedd, vill känna ljuset, vill omfamnas av den sprittande känslan som en begynnande vår kan ge.

Sakta vaknar sinnena till liv, sakta vaknar lusten, vaknar min längtan. Jag vill bli värmd, vill bli belyst och få känna dina strålas smekning. Så kom och le mot mig, ge mig din lysande blick så att jag kan se din glans.

Kom och gläns hos mig så jag kan känna värmen igen.

Enbart lysande

Peter PC Carlsson

Enbart hopp omger oss. Enbart hopp får oss att sträva, får oss att utlämna oss. Hopp om att finna det vi söker. Vi strävar vi söker så länge vi har hopp. Längtan efter något mer, att må bra, en partner. Vi längtar och hoppas. Överallt finns vi, vi som hoppas. Hoppande av hopp på gym, hoppande på dansgolv och inhoppade i barer står vi med våra hopp i handen. Vi står där med vår längtan bultandes i våra bröst och kittlandes mellan våra lår.

Hoppet finner vi överallt där vi möter en annan människa. Jag ser i hennes ögon och ser om hon har hopp, om hon hoppas, längtar. Ett leende öga, en hoppfull mun. Överallt möter vi hoppfullt hoppande människor. I affärer böjda över disken och i tanken kombinerande kvällens kärleksmåltid. På systembolaget i val av vin. I spelbutiken med drömmar om höga vinster och hopp om ett liv utan skuld och skulder. Hos tandläkaren läsandes kvällstidningsbilagorna, i hopp om att finna något av de tio råden användbara. På gymmet löpandes och hoppandes fyllda av trötthet och strävan att må bra.

På nätet, på mötesplatser finner vi hoppfulla presentationer av människors längtan. Kom, kom och se mig, jag är pigg och glad, jag längtar och är snäll. Vad jag ska skriva vet jag ej, men jag vet vad jag känner, längtan och hopp om ett möte med dig. Så ropar texterna, så ropar bilderna, kom, kom och se mig. Kom, kom berör mig, och rör vid mig. Jag hoppas och jag längtar. Var finns den som är rätt för mig?

Hopp är ett av det finaste som finns. Det är vad som omger oss, hopp om ett liv så som vi vill ha det. Ett liv där vi vill leva det, med den vi vill leva. Hopp, så underbart vackert. Så rent så fint. Så oförstört. Hopp och längtan fyller och uppfyller oss.

Jag längtar, drömmer och hoppas. Det håller mig igång, vid liv, får mig att växa att sträva. Hopp som ger kraft, hopp som får mig att vilja förändras, vilja bli en bättre man, en bättre människa. Hopp om ett liv så som jag vill leva. Steg för steg strävar vi, steg för steg förändras vi för att uppfylla våra hopp, vår längtan för att nå våra drömmar. Jag hoppas och jag längtar att du ser vad jag gör, att du ser mitt utsträckta hjärta, att du känner min hand i din. Jag lyfter dig, håller dig, bär dig fram, fram mot din dröm, för den är min. Att älska dig, att leva med dig, och att uppleva dig är mitt hopp, min längtan. Hoppas så att det även är din.

Enbart hopp.

Peter PC Carlsson

Enbart vilsen känner jag mig. Vem är jag? Är jag det jag vill vara en författare eller är och förblir jag en knegare? Finns det en motsättning? Har jag något att bidra med som är av vikt? Kanske, kanske inte. Vad vill livet av mig, vad vill du ha ut av mig? Vad? Finns det svar på de frågor vi ständigt ställer? Hjälp jag är vilsen, jag är lost, vart är jag på väg vart är du på väg, vart kan jag gå? Hjälp! Hjälp.

En dag i vårt liv går och kommer aldrig åter, en dag, det är allt. Men vart går den, vart går jag. Jag är så lost, så vilsen. Så borta.

Vem är jag att ta kontroll, att styra mitt eget liv, att dreja bi, att föra skutan i hamn?
Så surra svensken till bords han kan dreja en spak.... Men kan jag det? Kan jag föra en skuta i hamn, min skuta, mitt liv. Jag finns, jag lever men kursen är slak och den flackar runt. Älskar att finna vägar ut, att finna vägar fram. Men vart, vart ska vi styra, vart är jag på väg, jag är vilsen min vän. Vilsen, vart styr du min färd, vart styr jag min färd. Ge mig en hint, ett mål, en kvinna, en man att söka. Snälla, snälla hjälp mig, vart är min väg, vart är jag på väg. En dag i ensamhet, en dag i enslighet, en dag, det är allt, en dag.

Kom till mig, kryp in till mig, göm dig här i min famn. Jag älskar dig, älskar för den du är, inte för den du skulle kunna vara. Du är du och det är just det jag älskar, det är just den Du jag vill ha. Jag älskar dig, älskar för att du är du, trotts att och just för att, du är som du är. Älskar jag dig. Så ge mig mer av dig, mer, mer enbart mer av dig.

Älska mig så, enbart så, så som jag är så älskar jag dig så som du är

Men jag är vilsen, jag är lost, jag är borta, förvirrad, förtvivlad, bortkollrad, jag är lost förvirrad och utspelad. Jag vill så mycket mer. Vill!.

Från stad till land jag söker, genom skog, berg och dalar. Jag söker dig här, jag söker dig där, över ängar, änder och slänter, jag söker, jag söker. Det är dig jag söker, så kom. Vart är du, vart? Ropa mitt namn, så som jag ropar ditt. Höj din röst, stäm upp i sång! Ropa, höj din röst! Var, vart är du?

Jag lyfter på stenar, jag lyfter på skrot, jag lyfter på hus där ingen sedan länge har bott. Jag ser runt hörn, jag ser i vart hjärta. Jag lyfter min blick och ser upp i skyn. Var är du, var, enbart var. Jag söker dig, söker och hoppas att finna, enbart det, enbart så, enbart dig. Vart? Vart?

Vet inte hur, vet inte när, vet bara att jag söker dig, vill finna dig. Kom, kom och gör mig hel, kom. Jag vill bli hel, så kom, kom och hela mig Heala mig, heala. Jag älskar dig, vem du än är, vart du än är.. Älskar dig, älskar mig!

Enbart älska

Peter PC Carlsson

Enbart kväll och tröttheten kommer rullandes in.
En skön känsla, att bli trött, sömnig och veta att den sköna sängen väntar. Puffig kudde, bulsigt täcke, dun som omsluter, lakan som svalt smeker, mjukt, varmt och omslutande. Kväll, mörker och tända ljus. Sömn som väntar, som letar sig allt närmare. Ögonlock som tynger.
Att sitta i fåtöljen och bara känna hur sömnen är på väg, så skönt. Känna avslappningen i kroppen, känna hur hjärnan går ner i varv, hur magen gurglar, hur det börjar krypa och rycka lite lätt i benen.

Känslan av välbehag när jag med nyborstade tänder kryper ner, lägger huvudet till rätta, drar upp täcket och låter sängen omfamna hela min kropp. En så enkel njutning, att enbart få omslutas omfamnas och sjunka in. En känsla av trygghet, och välmående sprider sig i kroppen. Säng, säng, säng, får jag sova lite?

Idag är jag så trött, så slå så längtande till just min säng, till att få sluta mina ögon och omfamnas, omslutas. Idag blir det bara så, enbart detta, enbart kort. Är bara trött, skönt trött och längtar efter min sköna säng.

Enbart trött

Peter PC Carlsson

Enbart blogg skriver jag. Det är vad det är, en blogg (periodiskt publicerande). Så mycket snack och stå kring detta lilla ord. Varje tidning med självaktning skall ägna sig åt att blogga, (periodiskt publicera), politiker ska göra det, och om du är lite inne så ska du blogga, använda Facebook och se till att synas på nätet. På nätet där allting sker. Det är faktiskt synd att du inte kan höra min ironiska röst. Jag är så trött på alla superfokusering kring det som är nytt. Plötsligt har var och varannan mamma i landet lagt ut bilder på sina barn för oss att beundra att förundras över.

Inte för att det är fel. Absolut inte, tvärt om. Jag gillar det, gillar att ta del av att få en inblick i andra människors liv. Men det jag reagerar emot är medias fokusering på fenomenet blogg. Snälla nån, det är ju bara en dagbok på nätet, som andra kan kommentera.

Det är inget märkvärdigt, det är enbart en blogg, bara min dagbok jag lägger ut till ert beskådande. Inget särskilt med det, nej, bara mina innersta hemligheter, bara det som jag bevarat från alla mina vänner. Annars är det inget särskilt, det är ju enbart en blogg. Visst kan du liksom jag få den känslan ibland när man läser en blogg/periodisk publicering/dagbok?

Av någon anledning har vi lättare att öppna oss för det som känns anonymt, nätet. Här kan vi leva skyddade, dolda och vi kan öppna oss och berätta om det som gör ont, det som smärtar. Här är det ingen som ser, ingen som hör och de som kommer in, de känner inte skribenten, känner inte dig eller mig som bloggare. Anonymiteten kan bestå.

Visst är det märkligt att den mest offentliga form av publicering känns så anonym, gör att vi kan skriva saker vi inte vill dela med våra närmaste. Ändå tror jag att det är just så och jag menar att det är bra. Att ensam bära, att ensam vandra, med sårig själ och med sten som börda är inte enkelt. Så skriv, berätta din historia, ring en vän och dela din börda, dela din glädje. Låt det sippra ut, låt det falla av dina axlar. Låt bli att ensam bära, att ensam släpa.

Det är enbart en blogg. För mig är det tankar funderingar känslor att hantera, att reda i eller att finna känslor att uttrycka att formulera. Jag skriver för att beröra och för att själv beröras. Jag vet redan innan jag lägger ut texterna om den kommer att gillas eller ej, berörs jag själv av den som uppskattas den även av andra. Men när jag bara tycker att texten är ok. Ja då är den antagligen bara det också, ok. Men det är ju ok, att vara ok. Svårt att begära mer, det är ju enbart en blogg.

Enbart ok idag, fast det var knappt.

Peter PC Carlsson

Enbart annorlunda känner jag mig. Inte förmer, inte heller mindrevärdig, bara annorlunda. Alltid lite i utkanten, alltid lite vid sidan av, alltid en bit bort, aldrig riktigt med. Som om jag vore en del av något men ändå inte. En bit av mig hör till, kan anpassa sig leva ut och leva med. En annan bit av mig står vid sidan av och kan inte ta del, kan inte känna sig delaktig. Annorlunda brukade jag tänka och reagera som liten, kunde inte ta del av allt glam och stoj som killarna gjorde. Annorlunda såg jag på dem som stöttes ut, som inte fick vara med. Jag fick men ville inte.

Så många som är annorlunda, som viker av från det som de starka bestämt är rätt. Jag är stark, jag har alltid varit stark så nog skulle jag också kunna bestämma. Men jag vill inte! Var och en har rätt att själv definiera sitt liv, hur den vill leva, vill vara. Annorlunda är det normala, vi är alla på ett eller annat vis annorlunda, vi viker av i något sammanhang. Men normen styr i varje läge och jag kan inte känna mig bekväm i den.

Som kille ska man växa upp och vara tuff, lite kaxig, gärna hacka på de lite svagare och inte allt för intresserad av skolan. Jag ville inte vara tuff, ville inte vara kaxig blev arg när några blev retade och jag gillade skolan. Vi människor är flockdjur, så vi tyr oss till och söker flocken. Vi anpassar oss för att höra till, att duga, att bli accepterade. Flocken har inte plats för det annorlunda, det avvikande.

I kanten av flocken står jag, betraktar, kan koderna och vet hur jag skall agera för att få höra till, för att få vara med, för att vara en av er. Vi är alla annorlunda, vi är alla avvikande det är bara frågan om när vi är det. Att höra till att vara tillhörig för den jag är, för de vi är oavsett att vi är annorlunda, att vi viker av. Jag vill leva fullt och helt vill accepteras för den jag är, annorlunda.

Enbart annorlunda

Peter PC Carlsson

Enbart älskad av alla. Ja det är väll vad vi alla vill. Att bli älskade. I går morse satt jag med min 2,5 årige grabb i knäet. Vi hade lite morgonmys framför TV:n. Kramades och pratade lite. När jag sitter där med min nu minste son, kramar honom, snuffsar (doftar) honom i håret så kan jag inte annat än att överväldigas av kärlek. Fåtöljen är lite för smal så våra bägge rumpor får inte plats bredvid varandra. Lille Leon konstaterar att "Pappa du har stor rumpa, större än mamma (de får plats bredvid varandra i fåtöljen)." Så lyfter han på sin lilla rumpa och klappar den lätt och säger: "Leon har liten rumpa, pappa har stor!" Jo tack för den.

Nåja jag lever med skammen och fortsätter att gosa med min lille son. Efter en stund kan jag inte låta bli att uttrycka min kärlek till honom. Så jag säger som det är. "Pappa älskar dig!" Leon svarar som vanligt att "Mamma älskar mig också" och jag håller med. Så är det. "Vi älskar dig Leon, både pappa och mamma älskar dig!". Nöjd nickar Leon och fortsätter att titta på när Nemos pappa letar efter sin son.

Några minuter senare säger Leon nöjt "Pappa, alla älskar mig!"

Alla älskar mig, tänk, att alla älskar dig, för att du är du. Alla älskar Leon, för att han är just Leon. Det är hans världsbild. Tänk om han kunde behålla den hela sitt liv. Att vara älskad för att han finns, för att han är. Vad kan vara större än det, att vara älskad för den man är.

"Ja Leon alla älskar dig, vi älskar dig Leon!". "mmmmmm" svarar han nöjt.

Eller häromdagen kom han och kröp ner bredvid mig tidigt på morgonen, kröpp in under mitt täcke och var som vanligt otäckt vaken. Så efter en liten stund så säger han... "Pappa" "hmmmmmm" svarar jag trött. "Pappa!" "mmmm" svarar jag igen. "Pappa (så en liten konstpaus) Jaaaaaag är jääääätttttte sööööt!" Vad kan jag svara annat än att "Ja, Leon det är du, du är jättesöt!" "hmmmmmmm" svarade Leon med stort välbehag.

Livet kan vara så, älskad av alla och jättesöt. Så kan det vara och så har vi alla rätt att känna. Leon jag älskar dig och du är jättesöt. Beppe, Hampus och Mattis jag älskar er och ni är jättesöta, helt underbara. Underbara barn, som jag älskar som är värda att älskas av alla.

Tänk att få vandra genom livet och känna sig älskad, känna sig jättesöt? Så ljuvligt, så underbart, då kan man säkert också älska sig själv, känna sig nöjd med hur man ser ut.

Du är värd att älskas, och du är söt, jättesöt.

Enbart älskad och jättesöt.

Peter PC Carlsson

Enbart vemod och en känsla av saknad kan fylla mig ibland. Vemodigt se jag tillbaks, med längtan ser jag på det som varit. Drömmande önskar jag att det vore annorlunda, att det vore som det en gång var. Eller en vemodig  känsla över att något går förlorat, något som kunde blivit. Något som inte blev. Kan man känna vemod över det? Jag gör det.

Kan man förlora något man inte haft? Längtan var stark, så var drömmen, tankarna och fantasin. Som om det vore verkligt. Som om det hade skett, som om det var sant. Då kan man känna vemod, en känsla av förlust över det jag inte haft, inte fått, men redan förlorat. Förlust av en dröm, av en fantasi, en längtan. Även om längtan finns kvar, även om lusten finns där är vemodet verkligt. Känslan av förlust.

Med vemod kan jag se tillbaks, på vägval som jag gjort. Inte för att de var fel men för att nyfikenheten på andra val lever kvar. Vad kunde jag blivit, vad kunde jag varit, hur kunde livet sett ut? En känsla av något som gått förlorat, något som saknats Vad är det om inte vemod. Så även en saknad framåt, av vägval jag gör idag, en saknad för något som inte kommer att kunna bli.

Hur svårt är det inte att leva, att veta att jag väljer rätt, att jag följer den väg som är min. Den stig som är min stig, mitt livs väg. Den är inte självklar, den är inte utstakad. Jag går den själv, jag väljer själv hur jag går. Var dag gör jag mina val. Ibland stora, ibland inte alls. Men jag går. Jag vandrar och väljer.

Så i stunder kan jag stanna, fundera och tänka på andra val, på andra vägar, på andra jag. Hur jag kunde blivit hur jag kunde gått. Vem vore jag då, vart vore jag då.

Visst är det vemod, visst är det en känsla av saknad, av nyfikenhet på det som inte blev, den jag inte blev. Livet har så många möjligheter och vi gör så många val. Framförallt väljer vi bort, väljer att säga, jag vill, men jag säger nej. Hur vet vi att vi väljer rätt, att valen inte är fel? Kan vi veta det?
Det är aldrig för sent att ge upp, att välja på nytt. Att ta nya steg, välja nya vägar, skapa en ny stig att vandra. Aldrig för sent.

Varje morgon, varje stund kan jag välja att ge upp, kan jag välja att gå en annan väg. Men vart, vad vill jag gå, vart är mitt mål, vart är ditt? Vi vandrar i våra liv, vi vandrar. Ibland med tydligt mål, ibland utan att veta vart, men vi går, vi går.

Vad annat kan vi göra utan att just gå, utan att just välja vår väg. Vi kan ge upp, ta en ny väg, gå mot nya mål, men vi vandrar, vi går. Frågan är bara vart, vart vi går. Men vi går.

Vemod är inte bara sorg, vemod är också en uppgiven längtan över att aldrig få veta hur det kunde bli. Alla val som inte blev, som valdes bort. Valen längs vägen som gjort mig till den jag är, till det som är jag.
Med en känsla av vemod kan jag se på alla de Jag som aldrig blev. På alla de Jag som aldrig kommer att bli. Så här sitter jag nu och funderar på den jag aldrig blev. Inte med bitterhet, inte ens med sorg, men med en vemodig längtan att veta hur jag kunde blivit.

Enbart vemod över den jag aldrig var, den jag aldrig blev, den jag aldrig blir.

Peter PC Carlsson

Enbart varligt kan jag närma mig. Enbart med ömsinthet och sinnligt kan jag möta andra, kan jag möta mig själv. En dag av stress och jäkt hindrar min förmåga att varligt ta tillvara det som ges mig just idag. Att se vad jag har, att finna vägar att njuta av det som just nu är. Varlighet, varsamhet borde vara vägledande för mitt liv, ditt liv. Att varligt möta någon där just hon är. Att se någon för vad just hon är, underbar.

Hur lätt har vi inte att rusa iväg, att skynda och jaga utan att ens ställa oss frågan varför. Varligt möter jag dagen, varligt ser jag dagen gry. Söndag och det mesta är stilla, är lugnt innan allt har vaknat. Vinden har mojnat, stormen är förbi. Jag vandrar sakta fram längst husen, ser hur enstaka fönster lyser. Solen stiger sakta bakom de grå molnen. Ljuset tilltar, allt är stilla. Även bilarna verkar att ta det lugnt. Varligheten finns där, finns här en tidig söndagsmorgon.

Innanför rutorna kan jag föreställa mig familjer som vaknar, barn som äter flingor.  Kvinnor som går mot badrummet, gör sitt morgonbehov. Hur de stiger in i duschen och låter sig sköljas varma, väckas av strida smekande strålar. Njutningsfullt lyfta blicken mot vattnet, varligt smekas av ett stilla flöde. Hår som löddras, tvättas ömt och varsamt, inget stress, bara lugn. Inget jäkt. Lödder som rinner längst våta nackar. Tvål som smeker bröst, ben och kön. Sinnligheten väcks en och annan passar på att njuta, smeka sig själv för att känna lusten stiga. Pirrande känsla, vällust och liv. Läppar som sväller av beröring, av smek och välbehag.

Doften av kaffe sprider sig och lockar till ännu en ny dag. Jag passerar fönster, jag passerar dörrar och hus. Varligt vaknar folk däri. Dagen är här ljuden tilltar, bilarna känner sin rastlöshet och börjar skyndande sin färd. Jag vandrar på, håller drömmarna vid liv, känner lust i min kropp. Lust att gå, att vandra. Allt fler fönster lyser och allt fler ljud hörs. Dörrar som öppnas och stängs. Barn som springer ut. En motorcykel drar iväg och ljudet ekar i luften. Ett par hundar jagar varandra och en flock fåglar lyfter i panik. Dagen är här och varligheten avtar. Jag vandrar vidare och ser hur lugnet flyr. Hur jakten återtas, på vad.

Varsamt går jag fram, varligt ser jag dagen gry. Drömmer om kroppar som möts, ser händer som rör, som berör. Rör vid mig så ska jag beröra dig så som du berör mig. Vidrör mig, rör vid mig, så vi kan röra om varandras liv. Beröra, röra varligt och ömt. Jag vandrar varligt vidare och drömmer än. Så rör mig och jag ska beröra dig.

En kort stund sluter jag mina ögon för att se, se dig här hos mig. Jag förnimmer din doft i mitt minne, jag känner din hand i min, ser dina ögon som ler. Min sinnlighet spirar och jag känner vällust på min hud som du i drömmarna berör. Jag hör dig andas mitt namn när jag tar dig i min famn. Kysser dig, njuter av dig, njuter med dig.

Så öppnar jag åter min blick för just denna dag, för det som är just nu. Men min lust finns kvar, jag bär den, bär den med mig. Leende tar jag nya steg och vandrar vidare, vandrar åter hem. Nu är dagen fylld av liv av lust och längtan, längtan till dig.

Enbart längtan

Peter PC Carlsson

Enbart förnimmelse av förändring av att något händer. Enbart förnimmelse av närhet, en förnimmelse av lust och längtan. En förnimmelse av glädje, av liv. Av den jag aldrig var, den jag aldrig blev.

Vi sluter våra ögon och drömmer om liv vi önskar, om hur det kunde vara. Stunder av lycka, stunder av stillhet, en frid ett lugn och tankar av längtan. Så i stunder som dessa förnimmer jag den jag också är. Jag är här och jag är nu. Allt jag nånsin kunde bli är jag, allt jag alltid varit är nu. Jag är och i stunder av lycka förnimmer jag det. En sällsam helhet, en stillsam lycka.

En dag i november, eller en dag idag, när jag blundar kan jag se. Jag ser då allt, allt det jag önskar, allt det jag drömmer och allt jag vill. Det är bakom mina ögonlock som jag är jag, som jag är hel. Här lever drömmarna, här lever jag. Här lever du, och du, och du. Här lever vi alla just så som jag vill. Jag ler och drömmer. Jag kisar och ser ut, det är grått, det är vått. Så slut dina ögon och dröm, slut dem för att se.

Med en stigande känsla av välbehag förnimmer jag den jag är. Jag ler och känner mig nöjd, den jag aldrig var är jag. Hel och komplett. Så komplex som jag. En man som lever sitt liv, som lever i ditt liv. Jag blundar och du ler, ditt hår som svajar din blick som strålar med solen. Solbränd hud, en doft av salt och kropp. Sinnlighet som vaknar och jag hör vågor som når till strand. Känner vinden på min kind, eller var det lätt din hand som strök förbi? Du fnissar och går. Lämnar små spår i sanden, jag böjer mig ner känner med fingrarna avtrycken från dina tår. Luften smakar sommar, en smak av hav av lust och längtan.

Förnimmer min lust, min längtan i den vinterlånga november där grått är livets färg. Så jag sluter åter min blick och förnimmer sommarens sinnlighet. Den närhet som livet kan ge, den glädje och de skratt av samhörighet, av tillfredställda behov. Och Gud jag längtar och jag ler. Alltid finns de där, bilderna av mitt liv. Det enda jag behöver göra är att sluta min blick för att se. Så kom min vän, kom och blunda med mig, kom, kom och dröm med mig. Låt oss drömma här i drömmarnas värld. Slut dina ögon så att du kan se, se den du aldrig var men som du också är. Se allt och du blir hel. Förnimmer du, minns du din ungdoms längtan, dina krisers lust? Minns du all din längtan,? Den finns, här och nu! Bara blunda och se! Dra in luft i din själ, fyll dina lungor med längtan och du är där. Allt, ja allt det du vill är här, är här och nu.

Varsamt tar jag mina drömmars hand, varsamt håller jag den kvar. Varsamheten binder oss samman och löser våra band. Varsamt vårdar vi varandra, drömmarna och jag. En längtan så stark, så levande stark, till något mer. Till den jag aldrig var, till den jag också är. Varsamt löses våra band när jag lyfter min blick för att se. Då allt försvinner och jag åter står här i den vinterlånga novemberdagens gråa dag.

Du ljuva dröm, du ljuva tanke, du som också är, var rädd om mig. Ta det varligt, ta det lugnt!

Släpp mig varsamt när det är dags för mig att gå!

Enbart varsamt

Peter PC Carlsson

P.S. Sista strofen är "stulen" från Di.

Enbart värme som sköljer över oss. Varmt väder, varma kläder. Inte minsta gnutta snö. Kanske är det klimatförändringar, kanske är det min önskan om att leva i ett varmare klimat. Men om det är det sista så var detta inte vad jag önskade. Inte slask och 2-5 plusgrader. Nej jag vill ha värme, sol. Värme är 25-30 grader. Även kvällstid. Inte slask, regn och grådask.

Jag vill ha färg, sprakande färger och en klarblå himmel. Nu är det svart när jag vaknar, när jag somnar och däremellan är det olika nyanser av grått. Grått är nog den färg jag tycker sämst om. Grått som döljer solen, grått som bäddar in vår tid, grått som smoggen och grått som tristes. Grått, grått enbart grått.

Jag vill leva i färg, leva i ljus inte i mörker och inte i den gråa smet som omger oss nu. Livet blir så mycket enklare med färg, med ljus, det blir liv, det blir lust och rörelse. Hur kan vi annat än känna oss nere är gråheten omsluter oss. Hur kan vi annat än sakna, längta och drömma om något mer, om något annat. Hur kan vi annat än längta bort.

Så jag sluter mina ögon och drömmer mig bort, jag längtar till en anan tid, till ett annat liv. Jag längtar och ler. Låter drömmen omsluta mig och jag ber. Längtan och lust till något mer, till det jag är. Fri att leva, fri att känna värme och vilja. Gud vad jag längtar, inte efter dig men efter värme, efter lusten som kommer när dagen är ljus, när livet är varmt.

Enbart värme och ljus. Så slut dina ögon och dröm dig bort, enbart drömmar kan värma när dagen är trist, när natten är kall och färgen är grå. Enbart drömmar om något annat om något mer. Om en tid som var, om en tid som kan bli.

Så kom, kom och värm min själ, smek min kind och värm min mun med kyssar och smek. Kom, kom värme kom och lek med mig. Låt livet leka med mig så som jag leker med dig. Så kom, kom och lek. Kom, kom och värm. Bara kom. Älskade kom, kom till mig, kom och kom med mig. Bara kom så att vi kan värma. Kom och var varm med mig. Bara varm, varm.

Enbart varm

Peter PC Carlsson