081204 Enbart GB av Adam nr 4
Enbart Adam skriver här sitt fjärde inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3, Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6, och Adam nr 7.. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.
---------------
Blöt byxa
Morgonen minns jag klart. När jag gick till jobbet var det fortfarande mörkt ute och vinden piskade droppar och stänk i mitt ansikte. Väl framme drog jag redan i hissen av mig den våta mössan. Skorna gjorde snabbt en pöl av snöslasken på golvet. Jag minns också hur jag kände mig glad och lite stolt. Två dagar utan sprit, utan öl eller vin. Jag funderade på att ta kontakt med min son. Kanske skulle jag lyfta luren och höra hans röst igen. Det var länge sedan, minns inte hur länge sedan det var. Månader, troligen mer.
Förmiddagens kaffepaus var hjärtlig, prat och glädje. Jag vågade sitta kvar, delade en stund med de andra. Någon gav en gliring om att jag såg ovanligt pigg ut, att jag hade en ren skjorta. Jag svarade inte men jag tar alltid på mig en ren skjorta var morgon. Visst börjar de flesta bli gamla och en del för små men alltid rena. Mina pengar har gått till annat de senaste åren.
Tillbaks i arbetsrummet försökte jag hålla tankarna borta, kände mig skamsen. Jag visste att jag alltid skött mitt jobb. Men också att många ogillat att jag håller mig för mig själv. Orkar helt enkelt inte med deras kommentarer.
Länge låg handen på luren medan jag funderade på vad jag skulle säga min son. Reste mig, gick på toaletten, satte mig igen. Ångesten började rulla, tankarna bubblade och modet svek. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara, kunde jag ens göra det? Suget växte med varje tanke, gud vad jag behövde en drink. Bara en, sen skulle jag våga, sen skulle det kännas bättre. Vet inte hur länge jag satt där och tvekade, hur länge jag förhandlade med mig själv innan jag förlorade.
Tio minuter senare var jag på väg tillbaks igen. Hade en helflaska vodka med mig. Jag minns hur jag fortfarande tvekade även om jag visste att kampen redan var förlorad. Tänkte åter på den förlorade sonen, hur jag saknade honom hur mitt svek gjorde sig påmint. Skuldkänslorna växte och rann nerför mina kinder. Tyst lät jag tårarna fåra mitt rödsvulna ansikte.
På toaletten knäckte jag korken och kände hur den första klunken brände, den andra värmde, den tredje spred ett lugn. Snart satt jag åter med handen på luren och ångesten trängde genom lugnet. Inte ens när halva flaskan var tom vågade jag slå den sista siffran. Misslyckandet slog ner mig i stolen och jag grät. Tröstade mig med ytterligare ett par klunkar.
Jag borde inte svarat på mail, borde inte svarat i telefon, borde gått hem, men jag var kvar och innan arbetsdagen var slut var flaskan tom. Humöret var bra mycket bättre, det minns jag, men inte så mycket mer. Gick vid strax efter tre. Någon flyttade möbler så hissen var upptagen. Någonstans i trappan snubblade jag på rockskärpet, föll och slog huvudet i räcket. Konstigt nog minns jag ingen smärta. Men när jag kom ner kände jag hur det rann från ögonbrynet. Helvete jag som var så sugen på en öl. Gick upp igen och in på toaletten för att tvätta av mig. Vet att jag möte någon arbetskamrat men minns det inte. Så lite kallt vatten och ett plåster senare var jag åter på väg.
Ute fortsatte vinden att piska och jag kände hur det fick mig att nyktra till. Fan vad törstig jag var. Några kvarter bort fanns en billig krog även om en öl just då var värd hur mycket som helst. Innan jag ens tog av mig rocken hade jag dragit i mig den första, beställde en ny, tog av mig och gick för att tömma blåsan. Träffade en bekant och vi snackade en stund. Glömde att pinka och gick tillbaks. Tror att jag drack fem eller sex öl innan jag blev ombedd att gå. Så jag måste ha gått. Vet bara att när jag reste mig snurrade hela världen runt och jag föll, slog i samma ögonbryn igen.
När jag vaknade halvlåg jag mot ett träd. Blodet hade torkat och det var svårt att öppna vänster öga. Mina byxor var blöta jävla regn, jävla öl. Mobiltelefonen hade spruckit men klockan visade närmare tre på natten. Satt så en stund innan jag fattade var jag var. Framför mig fanns Allhelgonakyrkan. Hur kom den dit?
/Adam
-------------
Tack Adam för ännu en beskrivande och tung berättelse ur ditt liv. Det gör oss ont att läsa och jag sänder mina tankar till dig.
Peter PC Carlsson
Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!
Inlägget är pingat på Intressant.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas.
Postat av: Vida
Tack Adam! Dina inlägg är öppna, ärliga och som Peter skriver så gör det ont att läsa men det är så viktigt.
/Liv
Postat av: Siw
Tack Adam för att du delar med dig, det är starkt att läsa.
Kram
Postat av: Fia
Det är gripande läsning.
Postat av: chili
Hej peter..Klart man é med och stödjer Länk till lucia..Men lyckas inte få in bilden Enbart..Hur gör man?
Postat av: Jonas
Svar: Ja, men jag tycker att det ändå är dålig respons, men det är väl så när det kostar pengar.
Postat av: Jonas
Svar: Visst är det svårt att slita sig i från den där förbannade datorn... eller underbara datorn. :D
Hoppas att du sov gott när du väl slet dig från datorn... ha en bra dag! :)
Postat av: Fia
TACK för omtanken.. vi kämpar på.
Postat av: En helt vanlig mamma
Till Adam (vem du nu är)?
Du kunde vara min son och jag tänker mycket på dig.
Postat av: Carmen
godmorgon :)
kolla gärna in veckans fredagsfräckis i min blogg :)
kram carmen
Postat av: Mette
Men Adam är det verkligen ingen som ser att du super på jobbet.Du verkar ju skrika på hjälp,eller?
Jobbet har du ju kvar,men hur länge då?Du verkar gå balansgång på slak lina tycker jag.Jag blir bara sorgsen av dina inlägg.Du har ju insikt,det är jättebra.Nu får du skaffa dig motivation oxå,om det skall bli någon ändring på ditt liv.Vet du?Du lever bara här och nu.
Mette
Postat av: caroline
jag kan hålla med mette adam! det är dags, hur jävla helvetiskt det än är. den dagen du är nykter för alltid, (för den dagen måste du se framför dig!!!) så tycker jag du ska ge ut en bok med dina texter. det är naket, sorgligt men oerhört fängslande. du är verkligen inte bara spriten, ångesten och skammen. du är så mycket mer!
Postat av: mammanonna
Jag har en fråga ang Länk till Lucia. Hur når jag Peter? Kan du kontakta mig?
mammanonna
Postat av: Eva
Tack Adam! det är stort av dej att vilja dela med dej av ditt liv,jag känner starkt med dej !
Värmande kramar från Jämtland!
Postat av: Malin
Självklart är jag med och bidrar! Faktum är, att jag gör det året runt. Har många nära och kära som avslutat sina liv alltför tidigt pga denna djävulska sjukdom. Kramiz M
Postat av: Skogshuldran Titti
Alla har vi våra kors att bära...
Vilka, väljer vi själva.
Varför måste du välja ett som är så tungt?
Postat av: helen
Ännu en sorglig del av Adams liv och jag känner mig ledsen för att han och andra ska behöva uppleva detta. Jag har själv en pappa som är alkoholist och jag är så himla arg på honom för att han valde spriten före sina två döttrar och jag vet inte vad som ska behöva hända för att han ska vakna....ska jag va ärlig så vet jag inte ens om jag vill att det ska bli bra.....det har gått för lång tid.
Vad jag vill säga med detta är att det är nyttigt att få läsa från en alkoholists synvinkel.
Tydligt är att det behövs nåt mer än ett barn för att förändra.
Jag lider med dig Adam och jag lider också jättemycket tillsammans med din son för jag vet hur det känns att betyda mindre än nåt man dricker.
kram/Helen
Postat av: Häxmamman
Adam, jag blir så väldigt berörd av din berättelse, Jag beundrar ditt skrivande och att du delar med dig av ditt liv, ditt mod...
Jag har även en undran om du får möjligheten att läsa de kommentarer vi skriver till dig?
Min pappa var alkholist, han har varit en nykter alkholist i 1 år nu.
Jag har alltid varit pappas flicka fast jag har bråkat på han och blivit väldigt ledsen för att han drack.
JAg kan minnas att min pappa drack redan mycket när jag var väldigt liten och min mamma agera med ilska och slog min pappa för det...
Visst kan jag på sätt och vis förstå min mamma med, men det präglade mitt liv när det gäller alkhol och det har andra fått lida för...
Min pappa ringde till mig fast han var full, visst det kändes inte alla gånger roligt men jag föredrog att han ringde då än ingenting alls...
Med dina ord och känslor så kan jag förstå hur min pappa kände sig och jag är ledsen för hans skull att han måste känt så, jag älskar ju han för den han är...
Nu vet inte jag hur gammal din son är och hur det har blivit att avståndet mellan er har blivit så som den är...
Jag har aldrig sagt till min pappa att jag älskar han mindre för att han dricker...
Förklara för din son att det är en sjukdom och att du försöker men måste ha hjälp och människor som älskar dig för den du är runt omkring dig...
För att klara sig ur det här måste man ha de som man litar på till 100% och att de älskar och accepterar dig för den du är, inga jvla sktmänniskor som sitter och påpekar om en skjorta...
Har de inget gott att säga så kan de lika bra hålla kften (ursäkta mitt språk men jag blir så upprörd över sådana människor)...
SEdan tycker jag att det är skamligt att ingen hjälpte dig där du låg, du kunde ha dött eller något annat...
Fn jag blir så less på många människor, egoister till tusen, hade jag sett en människa ligga på marken så hade jag gått fram och sett till att den kommit hem eller till sjukhus om dom är skadad...
Det skulle kunna vara mina barn, jag behandlar andra människor som jag vill att de behandlar mig och mina barn...
Min bästa vännina som dog i våras var missbrukare med både knark och alkhol (inte jag) men hon sa en klok mening till mig en gång...
När hon var nere på samhället så kunde ofta ungdomar och vuxna skrika glåpord efter henne och en dag fick hon nog och gick fram till ett gäng ungdomar och sa
-NI ska veta att om ni en dag ligger där så är det vi som hjälper er upp, ingen annan, de spottar på er...
KOm ihåg det sa hon och jag tror på det...
Men Adam, om du inte klarar ringa din son så skriv ett brev eller be någon annan skriva medans du berättar, skriv i brevet hur det är , hur du mår och hur mycket du älskar och saknar honom...
Du har då öppnat dörren och när han har smält alltihop så kanske han också törs ta kontakt...
Jag tror att det viktigaste är att du visar han kärlek, med kanske bara ett kort, ett kort brev...
Den dagen han växer upp så behöver han inte känna tomheten att inte pappa hörde av sig...
Som sagt bättre att höra av sig som den man är än inget alls/Kramar i massor
URL: http://adventure-life-vida.blogspot.com/